Jag har accepterat den där förfrågningen om att bli expert. Nu hoppas jag det leder någonvart! Det är ju ingen inkomst jag är beroende av iom. att jag redan har ett jobb, men det vore kul med några till slantar på kontot. Man får välja valuta och betalningssätt så jag valde brittiska pund till mitt engelska bankkonto. Det känns tryggare och säkrare med tanke på att det är ett brittiskt företag.
Min profil är skapad i deras system och det finns ju redan en klient som behöver prata med mig, så jag får hoppas att det rullar på. Warren Buffet säger ju att man aldrig ska förlita sig på endast en inkomstkälla, och det är nåt jag har haft i bakhuvudet ett bra tag. Nu har jag en chans att ändra på det!
Jag fick ytterligare ett intressant erbjudande igår. En firma kontaktade mig och undrade om jag ville bli en av deras experter. Firman tillhandahåller nämligen experter inom en vidd bred av industrier, som de för samman med klienter som behöver information om just den industrin eller det företaget man som expert har erfarenhet av.
I detta fallet var det en hedge fund manager i London som behövde prata med någon som arbetar inom min industri i Dubai. Jag antar att de funderar på att investera i något företag inom min industri här ute. I diskussionen med klienten får man inte lov att delge någon konfidentiell information (hur de nu kollar det) utan det är bara ens egna åsikter, betraktelser och erfarenheter man delar med sig.
I retur så betalar klienten för ens tid per timme under samtalen man har med dem över telefon. Man får själv sätta ett pris på sin tid, i relation till hur pass mycket erfarenhet man har och på vilken niva den ligger på. Om man är CEO är ens timlön alltså högre än om man är chef, till exempel. Företaget föreslog att min ”timlön” skulle ligga på ca 1,500kr i timmen.
Jag förhörde mig lite om ansvaret man har, hur kontakten sker och läste igenom kontraktstermerna och jag tycker det låter helt okej. Det verkar vara ett ganska riskfritt sätt att tjäna lite extra kosing på. Det värsta som kan hända är ju att jag snackar med nån i några timmar och jag sedan inte får betalt – men då har jag ju inte förlorat så mycket mer än lite tid. Dessutom behöver jag inte avslöja min identitet för klienten.
Jag har funderat i ett par dagar och jag tror jag ska acceptera erbjudandet. Jag måste bestämma mig idag då hedge fund-klienten skulle behöva prata med mig redan på onsdag och jag måste ägna nån dag åt att skapa en profil i företagets system innan de kan sätta mig i kontakt med klienten. Vad tycker ni? Ska jag acceptera?
I ett svagt ögonblick igår tackade jag ja till att tala på en konferens inom min industri, vilken äger rum i oktober i år. Konferensdirektören bad mig delta, ämnet är redan fastställt. Hos min tidigare arbetsgivare hade jag fått tacka nej då ingen ex-pat får lov att representera företaget, men hos min nya arbetsgivare anses det vara god PR och min chef blev eld och lågor över en bra chans att marknadsföra vår lilla – men mycket duktiga – grupp konsulter.
Jag ska prata om upphandlingar och vad klienter bör göra för att säkerställa god kvalitet på responsen, och vad kontraktören bör göra för att förbättra kvaliten på sin offert. Jag har ju erfarenhet både som klient och kontraktör och en väldig massa erfarenhet när det kommer till upphandlingsprocesser, men det gick ändå inte mer än 5 minuter innan jag fick lite panik.
Powerpointpresentation, sista presentationen innan fika, enda talaren som är kvinna, den enda talaren under både 30 och 40… och där ska jag stå och utstråla nån slags pondus och hålla låda bland en massa arroganta gubbar. Jag vet inte varför sånt ger mig ångest, det ska det ju egentligen inte göra, men det gör det ändå. Nåja. Jag har ju god tid på mig att förbereda mig iallafall – inte som senast jag talade, vilket var på Cityscape då min dåvarande chef gav mig ca en förmiddag att slänga ihop en presentation om något så intressant och utmanande som Dubais avfallsindustri.
Äh, det blir nog bra. Av vad jag sett på tidigare konferenser så lär jag ju inte vara den sämsta presentatören iallafall… och vill jag nå mina karriärmål så måste jag göra sånt här. Man blir inte direktör av att undvika rampljuset. Nej, fram med den snyggaste kostymen och ’acting-as-if’-attityden som hittills burit mig igenom arbetslivet. Jag fixar det!
Nu är vi tillbaks i Dubai från vår semester i Sverige. Semestern försvann som i ett töcken – trots att jag var där i hela 2 veckor känns det som om den aldrig ägde rum. Jag hann inte med nånting heller. Ingen shopping, hann inte träffa alla kompisar och släktingar, hann inte göra allt vi tänkt göra. Jag har faktiskt ingen aning om vad det beror på. Jag glömde totalt bort att införskaffa alla Sverige-artiklar också – apotekstvål, kaffe, fondflaskor, svenska böcker, svensk musik… ingenting kom jag hem med! Ångest!
Nåja, resan var väldigt fin, men som sagt så undrar jag lite vad vi gjorde med all tid. Det känns som om vi gjorde saker hela tiden men ändå hanns inte allting med. Jag är dock tacksam för det vi faktiskt hann med.
Det var 34 grader varmt när vi landade i Dubai efter vad som kändes som världens längsta resa hem på ett svettigt Austrian-plan. Det var fantastiskt att vara tillsammans med katterna igen och även om jag gärna stannat i Göteborg annars så var det skönt att få vara hemma också. Sitta i sin egna soffa, sova i sin egna säng.
Första natten hemma i Dubai sov jag i ca 14 timmar. Vi gick och lade oss vid midnatt och jag vaknade vid 14 nästa dag. Det ni!
Idag har första arbetsdagen avverkats. Den började strongt med att spendera ca 9h med att skriva ihop min rapport om Jordanien (som jag jobbat lite på medans jag var hemma) och precis när jag trodde att jag skulle kunna gå hem annonserade chefen att vi skulle ha ett team-möte. Så det var bara att hämta en kopp kaffe till och se glad ut under det två timmar långa mötet!
Det är ju fortfarande Ramadan, vilket innebär att vi egentligen slutar tidigare på jobbet, runt 15 ungefär. Nu funkade ju det inte idag, men imorgon kanske jag kommer iväg så pass tidigt. Det vore skönt! D slutar 14.30 och är hemma redan vid 15, så det vore kul att få ta tillvara på lite extra tid tillsammans. Let’s see…
Jag, D, S, mamma och hennes H hemma hos min bror i hans nya lägenhet nära Gibraltargatan.
Mamma och S.
Vi skulle ta ett foto på alla med hjälp av självutlösaren på min kamera, dock tog det så lång tid innan kameran knäppte att i stort sett ingen av oss var förberedd när kortet väl togs… förutom S, som bibehöll sin fotopose i säkert 5 minuter.
Det gick bättre när jag stod bakom kameran…
Vi hamnade efter en middag på en italiensk restaurang på Bitter Bar på Linnégatan, där en snäll person tog ett foto på oss. Han gjorde tre försök och på vartenda foto blockerar min mor mitt huvud, så jag syns knappt.
Vi spenderade helgen på min pappas familjs sommarställe. Love it.
Pappa bjöd (bland annat!) på skaldjur, nytt för i år var att det serverades både insjö och havskräftor. Självklart är havskräftor det enda rätta för en Göteborgare, men insjödjuren var goda de med.
Det blev kortspelande, whiskeydrickande och tjötande sent in på natten…
Promenad tvärs över Eriksberg från mamma till min kusin, som bor på andra sidan.
Mitt lilla kusinbarn Siri tog sats i mamma och pappas säng…
Den här har man åkt några gånger… men ändå kul med kollektivtrafik i båtform.
Utsikt från min mormors lägenhet. Antagligen sista gången jag var där då den ska säljas snart eftersom mormor bor på äldrevårdshem permanent sedan några månader tillbaka. Jag fick min mormors nästan 100 år gamla armoire som tillhört min mormorsmor. Känns hemskt att ta saker från mormors hem, särskilt när hon ju fortfarande är i livet, men tar ingen hand om det så får det ju kastas, vilket vore hemskt. Så de flesta av mormors ägodelar finns på hennes rum, hon någon av hennes fyra döttrar eller något av hennes sex barnbarn. Jag fick även en fin lampa, mormors plättjärn och andra prylar.
Igår åt jag sushi med lillebror, som precis flyttat till ny lägenhet vid Gibraltargatan. Mysigt område.
Idag såg mamma och jag SATC2 på Bergakungen och käkade mat där. Hon tyckte om sin ceasarsallad och min thaisoppa med räkor och nudlar var också jättegod.
Jag fascinerades av att de försöker växa kaprifol (för det är det väl?) på staketet vid spårvagnshållplatsen vid Scandinavium.
Ikväll var jag hembjuden till systrarna O på lite käk, vin och tjöt i deras kök.
Jag är en 29-årig göteborgska som bor och arbetar i Dubai, Förenade Arabemiraten, sedan 2007 tillsammans med min brittiska sambo D och våra två katter.
Innan dess bodde vi i London och dess förorter i 8 år. Jag har skrivit en dagbok på nätet i nästan tio år.
Jag skriver mycket om min karriär (numera konsult, tidigare chef inom fastighetsförvaltning), livet som ung, svensk kvinna i ett arabiskt land med muslimsk lag och traditionella värderingar, livet som sambo och det som gör livet värt att leva - shopping, mat, film, musik, konst, inredning, böcker... samt min kärlek till vackra väskor, skor och längtan hem till Sverige.
För kontakt, maila gärna på mail at eponine punkt se.
Enjoy!
Motto
Far better is it to dare mighty things, to win glorious triumphs, even though checkered by failure, than to take rank with those poor spirits who neither enjoy much nor suffer much, because they live in the gray twilight that knows neither victory or defeat.
