D är väldigt duktig på alla sorters sporter. Han är särskilt bra på fotboll – han fick välja mellan en professionell karriär i fotboll eller golf när han var yngre, och valde som alla vet golfen. Han är ruskigt atletisk och helt fenomenal på i stort sett alla sporter. Tennis, badminton, cykling, simning – allt. Visa honom en gång hur man gör och han kommer att minnas det för evigt. Jag tror hans kropp passar bra för sport också. Han är muskulös men inte biffig, hyfsat lätt men inte någon pinne, och mycket välproportionerad.
Hans mamma brukar alltid berätta om när D var i yngre tonåren och åkte på sommarläger. När hans mamma åkte och hämtade honom i slutet av lägret hade han vunnit första pokalen i alla idrottsgrenar som fanns för barnen, och inte bara det, han hade även ställt upp i vuxengrenarna och vunnit alla dem också! Hon tyckte det var jättepinsamt att hämta hem honom och alla tretusen troféer, med alla andra ungar som stod där och var jätteledsna för att de inte vunnit nånting.
Sån är D, mycket atletisk och mycket tävlingsinriktad. Han blir skitsur om han inte vinner. Det här med att komma på andra plats och ’göra så gott man kan’ alt. ’utöva sport för att det är roligt’ är ingenting som han praktiserar. För honom gäller det att vinna, annars kan det lika gärna vara. Dock har han väl blivit lite bättre med det där på äldre dar – när vi träffades slängde han golfklubbor i sjön och bröt ben i kroppen när han slängde sig på en annan spelare under vad som skulle vara lite lättsam football 5-aside på fritiden med hans kompisar. Sån är han inte riktigt längre.
Anyway, för några månader sedan spelade D lite fotboll efter jobbet med några arabiska killar. En av dem älskar fotboll och är involverad i många lokala lag. Efter att de spelat frågade han D om han ville vara med i hans lag under en mindre turnering ’just for fun’ under Ramadan. D tackade nej då han som sagt inte spelar ’for fun’ utan för att brutalt segra över alla andra. (hemskt, men sant)
Nu har UAE bestämt sig för att lansera en fotbollsturnering, med tanken att den ska växa och bli en nationell liga, alltså som Allsvenskan i Sverige och Premier League i England om några år. De håller på för fullt att rekrytera spelare, dock är de lokala spelarna inte så jättebra, så nån kom på idén att tillfälligt låta icke-emiratis spela med i ligan. En talangscout ska reka spelare på fotbollsturneringen under Ramadan.
Så vad tror ni D gör när han får höra detta? Han ringer sin arabiska kompis och säger ’jag vet att jag tackade nej förut, men du måste ta med mig i ditt Ramadan-lag’. Först är den arabiska vännen lite tveksam för han har redan fått ihop 14 spelare till 12 lagposter, men D pressar på. ’Du vet ju att jag kommer vara den bästa spelaren i laget’ säger han, vilket den arabiska vännen instämmer med och till sist erbjuder han D hans egna plats i laget! Fantastiskt. Dock nekade D till det, han vill sin vinnarinstinkt till trots inte vara med på bekostnad av någon annan. Men det ser ut som om han får en plats i laget iallafall.
Vi kunde verkligen inte vara mer olika, på det viset. Jag är verkligen ingen atlet, snarare motsatsen till en atlet, och har inget som helst behov av att mäta mig med andra och slå dem i grenen vi utövar. Min kropp lämpar sig inte alls för tävlingssport – mina breda höfter gör mig obalanserad och min armstyrka och benstyrka är totalt omatchad.
Men kanske finns det trots det likheter, på andra plan. Jag är ju trots allt väldigt tävlingsinriktad när det kommer till min karriär. Inte så att jag helt skrupelfritt slår andra ur min väg, men jag skulle ju absolut inte nöja mig med att acceptera ett nederlag eller ett dåligt resultat.
Ja, kanske är vi mer lika än vad ögat skönjer. Hur som helst ska jag följa D’s eventuella fotbollsframgångar med nöje.
