Jag har världens bästa team här på mitt nuvarande jobb, jag kommer att sakna dem så mycket. Vi är ett litet men ihopsvetsat team. De är alla från Filippinerna och jag har fått kämpa med dem för att de ska sluta kalla mig “madam” och istället kalla mig vid förnamn. De har praktiskt taget levt i chock de senaste 2,5 åren över att ha en chef som mig. Som svensk och dessutom van vid det brittiska arbetsättet är jag en väldigt annorlunda chef i deras tycke.
Jag tror att i manga länder på sydkontinenten så är det mer en “master-follower”-mentalitet med det här med ledarskap, alltså att någon auktoritet leder och de andra bara följer. Men så kan inte jag jobba, tänk er att behöva beordra allting och behandla vuxna människor som om de vore dagisungar. Nej, jag har kört på min stil som är att behandla folk med respekt, ge folk ansvar, vara ärlig och skapa en atmosfär av trygghet och välkommnande. Med mig som chef ska man inte behova vara orolig för om man har ett jobb eller inte, man ska inte undvika att erkänna misstag på grund av rädsla för konsekvenser, man ska inte behöva ljuga om att man inte trivs eller känna sig ouppskattad. Så länge folk jobbar hårt och gör vad de ska har de alltid mitt fulla stöd och uppskattning.
Jag har försökt lära dem så mycket jag kan och ge dem självförtroende och få dem att känna att de är behövda och utför ett viktigt arbete, vilket de alla gör. Jag skämtar med dem och jag är ärlig om förändringar och mina egna misstag och det har gjort att jag är en populär chef.
Det kanske låter storslaget, men jag är medveten om att det inte beror på att jag på något sätt är en fantastisk människa eller chef, det handlar bara om att folk här ute i positioner lite längre ner på karriärsskalan inte är vana vid att bli behandlade som jämlikar av sina chefer. Jag skulle lika gärna kunna varit superorättvis mot dem varje dag i två år och ingen skulle sagt nåt, men så kan man ju inte göra om man har minsta tillstymmelse till moral i kroppen.
Trots det så är det många som “vet bättre”, det vill säga människor från England, USA etc. som fått en god utbildning, levt i ett demokratiskt samhälle och rimligtvis borde veta att man bör behandla alla medmänniskor med respekt, som totalt tappar den vetskapen när de flyttar hit och behandlar sina anställda som boskap. Jag ser och träffar på små kolonniala tyranner varje dag. Jag vägrar att bli sån, jag skulle aldrig kunna behandla människor så, oavsett situationen.
Men det är väl därför jag jämt blir refererad till som “politiskt korrekt” också. Det kanske jag är, men jag har alltid varit väldigt anti-rasistisk etc., och det skulle vara som att slita ur en kroppsdel om jag inte kunde vara så jag tycker känns bäst att vara. Bara tidigare idag satt min kollega och drog rasistiska skämt på lunchen, och efteråt tittade han lite märkligt på mig och sa “jag borde komma ihåg att inte dra såna här skämt framför dig, du har ju inte ens sagt nåt men jag skäms redan”. Jag brukar inte säga ifrån (each to their own, liksom), men på nåt sätt så får alla trots det uppfattningen om mig att jag inte uppskattar sånt skitsnack, vilket ju är helt rätt.
Hur som helst, mitt team är grymt och jag är så himla stolt över dem alla. Ingen utav dem är dock nöjda med lön och position på företaget så nu när jag slutar har de alla börjat söka andra jobb. Min assistent är jättenära till att få ett jobb i Abu Dhabi. Jag kan inte göra annat än att hjälpa dem med referenser och annat. Känner mig lite olojal mot min nuvarande arbetsgivare men faktum är ju att om de hade tagit hand om oss alla, hade vi nog gärna stannat kvar. Men nu har de inte tagit hand om oss och därför så kommer folk att försvinna.
Till sist så hoppas jag att det faktum att jag slutar kommer att göra saker och ting lite bättre för de som är kvar – nu kanske arbetsgivaren inser att de måste börja befodra folk för annars kommer alla sluta. Hoppas det, för mina kollegors skull.
