Imorse gick jag upp i gryningen, runt halv sju. Det var inte riktigt ljust ute ännu och D låg fortfarande och sov, trots att det är jag som är ledig och han som skulle upp tidigt och jobba.

Han är så fantastiskt mysig när han sover. Han är varm och len och tar gärna min hand i sömnen. Ibland kan jag vakna mitt i natten och vi ligger där, sida vid sida, och håller varandras händer som ett superblygt tonårspar. Det blir inte tid för så många ömma stunder mellan arbete, matlagning, städning, kattlådebyte och allt annat vi sysslar med, så min hand i hans om nätterna känns som en välkommen ömhetsbetygelse, även efter tio år tillsammans.

Jag steg iallafall upp och bryggde lite kaffe och satte i mig i soffan och läste O Magazine (en tidning som egentligen är alldeles för gammal för mig, men min inre husfru blir väldigt tillfredsställd att ta del av Oprahs garderobsrensning och få käcka tips om städskåpsorganisation och muffinbak, och nåt måste man ju ge henne att bli exalterad över, stackars lilla inre husfrun, så understimulerad) och tittade på medans katterna lekte. Jag önskar verkligen att jag var en morgonmänniska – det är underbart att vara uppe så tidigt med inget särskilt att göra, och bara se solen gå upp.

Det gradvis starkare solljuset fick mig att tänka på hur mycket bättre jag mår nu, i och med det nya jobbet (som är lösningen på o så många problem), och hur det bättre måendet skildrar sig och tar form. Ta en simpel sak som klädval – helt plötsligt är jag supertrött på strama, grå kostymer och svarta blusar och vill bara ha färg, färg, färg – överallt, helst!

Jag har till exempel aldrig i hela mitt liv burit nagellack på mina händer, annat än ett transparent nagellack. Häromdagen kom jag på mig själv med att måla mina naglar ljusrosa, och i torsdags tog jag steget fullt ut och målade dem en slags orangerosa färg som måste synas på säkert 200 meters avstånd, så mycket lyser den. Efter 28 år av klarmålade naglar har jag alltså på mig vad som endast kan beskrivas som en neonfärg – märkligt va? Och idag kände jag att trots att jag bara ska vara hemma, kunde jag inte ha på mig något annat än ett relativt nytt reafynd, en gul och vit-randig cardigan, som gör mig superglad varje gång jag ser en skymt av mig själv i en spegel eller ett fönster. Gult, liksom! Hur kan man bli annat än glad?

Jag vill även fylla vårt hem med färg. Bort med beige, grått, vitt och brunt. In med lila, turkost, orange och rosa. FÄRG ska det vara. FÄRG! KULÖR! LJUS!

Det här måste ju vara ett uttryck på mitt nya sinne, ett som suger upp ljus och färg och solsken och tidiga morgnar? Ett sinne som har energi, lust att göra saker, som fixar och donar… Det är så skönt, en sån himla vändning mot den där ångest-deppiga, gråa sörjan jag befunnit mig i så länge.

Nu ska jag baka kanelbullar, städa och tillåta min inre husfru att omorganisera bakhyllan i skafferiet… hon var nämligen och köpte nya förvaringsburkar i torsdags för att undvika de äckliga mjölbaggarna, så nu ska även pärlsockret och havrekliet få sina egna förvaringsutrymmen!

Ha en superlördag!