Jag hade inget att oroa mig för, min chef var förvånansvärt mjuk under min utvärdering. Jag utvärderade i stort sett mig själv och han gick antingen med på det eller inte. Jag fick samma betyg för 2009 som för 2008 vilket är ett av de bästa man kan få. Gött! Nu när jag fått så bra betyg två hela år i rad så är det ju mycket enklare att rättfärdiga en befodran.

Chefen berättade att han skickat in en ansökan om befodran för mig men att vi måste låta maskineriet göra sitt. Jag vet inte om jag tror honom eller inte. Men nu vet jag iallafall att han genuint tycker att jag är duktig på vad jag gör. Han sa att en av mina bästa egenskaper är att jag är mycket medveten både om mina talanger och tillgångar liksom mina svagheter, och det gör mig svår att kritisera (vilket han gillar för han hatar när någon kritiserar hans team). Han tycker jag är väldigt kompetent och en skicklig förhandlare.

Han var imponerad över hur jag tar kritik (jag accepterar och förbättrar, i stort sett!) och att jag i stort sett aldrig skyller ifrån mig utan tar ansvar (ovanligt i Dubai). Jag var väldigt stolt över så bra feedback, särskilt med tanke på att min chef är emirati och hans kultur och ledarstil mycket skild från den man är van vid i Europa. Han skäller ju på mig jämt så jag var nästan helt säker på att han skulle ge mig ett skitbetyg, men det är just det som är den stora skillnaden – i hans kultur betyder skällsord styrka, det är inte ett tecken på något annat än att han är bossen. Jämförelsevis så skulle en brittisk chef väl i stort sett aldrig skälla på en anställd om de inte begått ett gravt misstag.

Sen undrade han vad jag skulle säga om han skickade mig till Egypten. Han ville ha ett svar där och då, på en permanent flytt dit. Jag svarade att jag skulle vara positiv men att jag skulle behöva konferera med min man först (jag låtsas ju att vi är gifta). Egypten vill låna någon med kunskap och erfarenhet från min chefs team att få ordning på fastighetsförvaltningen och chefen tänkte på mig, jag gissar att han gjorde det eftersom jag är den enda barnlösa chefen. Han frågade hur jag är bunden till Dubai och jag sa att det enda som håller mig kvar här är min man, mitt jobb och mina katter.

Jag sa inte att jag egentligen är på väg hem, för om de vill skicka mig till Egypten skulle företaget betala för flytten och ge mig en befodran, så jag skulle ju kunna göra det i 1,5 år nånting och sen flytta hem som planerat. Det är ju inte en så stor uppoffring egentligen och det skulle väl vara kul att bo i Egypten i något år.

Ska snacka med D ikväll och höra vad han säger, jag är lite osäker på hur det är med golfjobb i Egypten men finns det jobb så kanske vi sticker iväg. Det skulle ju definitivt bota min Dubai-trötthet!

Nej, nu ska jag sortera bort lite papper och sen gå och handla kattsand, gå hem, beställa asiatisk mat, hälla upp ett glas vin eller tre och njuta av att det är helg. Adios!