Hoppsan, vilken intensiv första arbetsdag det blev den här veckan. Jag har zoomat igenom vad som känns som trehundratusen sidor av kontraktinformation för en klient i Saudiarabien och äntligen fått mailat iväg allt till klienten för review, fått klart en annan grej jag skulle hjälpa en kollega med och nu har jag precis ätit en fruktsallad och druckit en kopp kaffe, innan jag sätter igång med dagens sista att-göra-punkt: skriva klart en rapport för min klient i Abu Dhabi (som visserligen är i Singapore på semester, men rapporten ska ju ändå in i tid).
Phew!
Men jag hann med att besvara ett mail från fina S#1 hemma i Götet (som verkar stormtrivas på sitt nya jobb, roligt!) och jag har även ätit lunch, så trots att det varit mycket att göra idag är det ingen superstress.
I mina och S mail har vi bland annat skrivit om harmoni och arbete och det slog mig att jag sovit väldigt bra de här senaste 3 månaderna (sen jag började på mitt nya jobb), om man bortser från yttre faktorer som när jag vaknar av katterna eller att D snarkar. När jag arbetade hos min f.d. arbetsgivare så blev det ju många nätter då jag inte kunde sova alls. Så vitt jag minns så har jag knappt upplevt någon sån natt sen jag bytte jobb. Det säger väl ganska mycket?
S kommenterade om att jag verkar mer harmonisk, och det är jag kanske också, utan att jag egentligen reflekterat över det själv förrns nu. Mitt jobb är enkelt och inte alls stressigt, men det kommer dock en och annan utmaning då och då. Jag går hem i tid och jobbar sällan över. Jag får rejält med feedback från min chef och mina kollegor, och i 9 av 10 fall är den positiv. Sånt är kul och gör skillnad – jag har knappt fått nån feedback på 2,5 år!
Jag tjänar bra och har råd att roa mig med sånt jag tycker är kul och unna mig speciella saker då och då. Det är surt att få en vattenräkning på 7,000kr men jag har iallafall råd att betala den med en gång, och den känslan är jag väldigt, väldigt tacksam över. Det är en trygghet jag skapat åt mig själv som jag inte haft innan, vilken är guld värd.
Allt är bra mellan mig och D – vi har blivit väldigt samspelta och harmoniska under vår tid i Dubai. Visst tjafsar vi och bråkar om vem som tog ut skräpet eller rensade kattlådan sist, sure, men vi har lärt oss att undvika varandras ömma punkter och vi försöker båda vårt bästa att hålla sams och inte fastna i långa grälharv som bara bidrar till olycka och tandagnisslan och inte löser nånting egentligen. Lite småbråk händer ju men de där långa, intensiva, känslotömmande grälen är ett minne blott i vårt hem.
Jag tror det beror på att vi inte haft något annat val än att stå ut med varandra här nere. Det låter väl lite krasst – men om man som ett par flyttar långt bort från familj och vänner och startar ett nytt liv, blir man illa tvungen att förlita sig på varandra och lösa de konflikter man har, då man nästan bara har varandra. Ingen av oss kan dra hem till föräldrar eller kompisar när vi bråkar, för det finns ingen vi har ett sånt förhållande till här. Vi blir tvungna att ta itu med varann.
Det är nästan som någon stängt in oss i ett rum och inte låter oss komma ut förrns vi är sams – vi har tvingats till att prata om vissa saker och göra överenskommelser om grejer som annars blir till problem. Kanske fler förhållanden skulle vara längre om folk gjorde så här? Jag är nämligen inte alls säker på att D och jag fortfarande skulle vara tillsammans om vi bott i England hela den här perioden.
Men nu är vi säkra på varandra och vi vet tydligt vad vi vill. Som ett exempel så sms:ade jag D imorse och bad honom gratulera mig för att jag för tredje månaden i rad nu fått min mens som jag ska – jag har inte haft så har många regelbundna månader i sträck på säkert ett år, och det är ju bra att vara regelbunden om man ska ha nån chans att vara fertil med polycystiska ovarier (det är säkert ett resultat av att jag försöker gå ner i vikt, då övervikten ju gör mensen mer oregelbunden och vice versa).
Han textade tillbaka och sa ’that’s good, because I want to have kids with you soon’. Söta D. Det sms:et gav mig ett leende på läpparna, mitt i allt intensivt arbete. Jag vet ju redan att han vill skaffa familj med mig, och helst igår, men det är alltid trevligt att se det i skrift sådär apropå ingenting. Synd att vi inte kan sätta igång ännu!
Och till sist så finns det ännu en sak som bidrar till min nya, harmoniska status och det är att jag insett att för varje dag som går kommer jag närmre och närmre mitt mål att flytta hem till Sverige. Jag tillåter mig själv att drömma och planera lite och det gör att hela projektet känns spännande. Tänk om vi kanske bor i Sverige redan nästa år? Vad fantastiskt det vore! Det får mig att nästan spritta av lycka.
Hur som helst, det är inte dumt att vara mig just nu – jag må vara tjock fortfarande (inte länge till dock!) men jag är åtminstone relativt lycklig. Och sådan trygg lycka är få förunnat, det vet jag.
