Det här förslaget om att skolk ska införas i betygen – slutbetygen för gymnasiestudenter – var ju det mest superidiotiska, förnedrande förslag jag hört på länge. Vad f-n tänker de med? Det kommer inte bidra till minskat skolk då det inte gör nånting åt roten till det onda, det vill säga skälet till varför elever skolkar från första början.

Det bidrar inte heller till att på något sätt förebygga skolk då ’straffet’ bara delas ut när skolket redan skett – det är dessutom först när terminen är över som föräldrarna får reda på det (om vi antar att vad skolan just nu gör för att meddela föräldrar om skolk inte fungerar – jag har mina teorier om varför det inte funkar: för att skolan i de flesta fall knappt gör nåt alls).

Det enda det här förslaget åstadkommer är att stämpla eleverna för resten av livet, de som uppenbarligen redan har det trassligt på nåt sätt då de aktivt väljer att skita i skolan. Tack för det, skolsystemet. Och hur är det ett effektivt medel mot skolk? Tror ministrarna att elever som redan skiter i sina betyg (genom att inte närvara vid lektionerna, då får man nämligen inget bra betyg vilket de flesta elever vet om) kommer att sluta skolka för att de bryr sig om att skolk finns med på deras redan kassa betyg? Då har de inte riktigt förstått en icke välmående tonårings psyke.

Jag skolkade järnet i gymnasiet, dels för att jag var skoltrött, dels för att jag var understimulerad och dels för att jag var lat, odisciplinerad, omotiverad och en bekymrad tonåring. Jag mådde inte särskilt bra och såg många möjligheter att må bättre utanför skolans gränser, så jag sket i att gå dit. Jag säger inte att det var rätt val, men hur mycket livsöversikt kan en 15-åring ha egentligen? Jag gjorde inget dumt istället, jag var mest hemma och funderade på livet och önskade mig bort från min situation, alt. hängde med kompisar som också skolkade, som också mådde dåligt.

Trots att jag inte är något underbarn så fanns det ett par lärare som trugade med mig och sa att jag skulle fått jättefina betyg om min närvaro bara hade varit högre. Sen fanns det betydligt fler lärare som antog att jag fuskade när jag kom in då och då och skrev MVG på arbeten eller VG på något prov. För elever som skolkar måste ju vara dumma i huvet, eller? Det fanns ju ingen chans att jag hade lärt mig nåt på egen hand, utan deras stenciler och diabilder.

Jag kan berätta att ett hot om att skolket skulle finnas med i mitt avgångsbetyg hade inte gjort någon jäkla skillnad över huvud taget. Jag sket ju i att jag fick IG i ämnen där jag inte dök upp på lektionerna – varför skulle jag bry mig om skolk? Ingen i skolan kontaktade nånsin mina föräldrar så vitt jag vet, även när skolket nådde 80%. Mina föräldrar sa iallafall inget om det och jag har svårt att tro att de inte skulle göra det, om de hade vetat hur mycket och ofta jag skolkade. Mina föräldrar har alltid varit ganska tuffa på det sättet.

Så självklart döljde jag det för dem. Det var inte särskilt svårt med skilda föräldrar, trots att jag var en ’ointelligent skolkare’, särskilt inte när jag bodde hos mamma som jobbade alla möjliga timmar på sjukhuset för att försörja mig och min bror, och när jag bara träffade pappa när jag ville (vilket iof. var var ganska ofta) och hade ett flexibelt skolschema (skolans misstag nr 1) – vissa dagar hade jag bara en lektion. Vilken morgontrött 15-åring gör hela morgonrutinen och åker in till skolan kl. 9 för en lektion, och sedan hem igen?

Nu har jag ju alltid haft otrolig tur med det mesta och fick mig en spark i baken när jag inte fick CSN-behörighet till Londonresan med mina vänner, och jag läste därför upp alla mina IG’n över sommaren efter studenten, och har därmed ett bra avgångsbetyg.

Då jag flyttade till London som 18-åring och bestämde mig för att stanna där blev jag väldigt självständig tidigt (jag uppfostrades även till att vara självständig och tvätta min egen tvätt osv. från tidig ålder) och tog ansvar för mitt liv och har jag arbetat hårt och länge för att förbättra det, och kommit dit jag är idag – längre än de flesta av skolpersonalen, lärarna och skolans loser till syokonsulent som inte hade några hopp om att jag nånsin skulle komma längre än nåt manuellt jobb utan intelligenskrav (att syokonsulenter ens får lov att uttrycka såna åsikter är ju helt galet).

Så jag har verkligen a bee in my bonnet om det här förslaget. Jag har varit en skolkare och jag vet att det enda sättet man kan få bot på skolk är att ta tag i det som orsakar skolket från första början. Skolan måste ta mer ansvar. Det är trots allt där barn och ungdomar spenderar den mesta av sin vakna tid under en vecka. Föräldrarna har alltid ett ansvar, men vad händer med barnen som ingen förälder tar ansvar för? Vad händer med tonåringarna som mår dåligt och gör det som tonåringar gör bäst – lurar och manipulerar sina föräldrar till att tro att allt är bra, så att de får vara ifred med sin ångest?

Skolan kanske inte ska ha ansvaret för lösningen, men de skulle kunna komma så långt med bara några få hjälpinsatser, och ge barn och ungdomar med mindre bra förutsättningar en rejäl chans att förbättra sina liv. Notera: ingen garanti, bara en chans.

Det räcker inte med att säga att ”Det är inte ok att vuxna kommer och går som de vill på en arbetsplats, då ska det inte vara det för elever i skolan heller” som supernötet Björklund gör. Det finns en anledning till att en skola inte är som en arbetsplats, nämligen. Elever är barn! De är inte vuxna!

De har inte ansvar för sina liv som en vuxen har – de får inte köpa alkohol, de får inte rösta, de får ingen lön, de kan inte välja vart de ska bo eller vem de ska bo med. Varför ska de behandlas som vuxna? De kan inte välja sin situation eller sina omständigheter. De får finna sig i dem tills de blir vuxna och kan göra nånting åt dem. Och visa mig en vuxen som får ett ’slutbetyg’ av sin arbetgivare där det står att de tagit för många ’sjukdagar’?

Därmed inte sagt att man bara ska låta skolk passera förbi obemärkt. Självklart inte. Det är ju trots allt ett symptom för att något inte står rätt till – orsaken kan vara mer eller mindre allvarlig. Och som alla symptom bör det uppmärksammas, orsaken undersökas och åtgärdas.

Skolan skulle, och borde, kunna göra mycket mer när det kommer till att motarbeta skolk. Gör skolan till en bekväm plats att vistas på, erbjud något utöver lärdomar. Ge lärare och andra stödpersoner mer ansvar för sina elevers välbefinnande – inte bara inlärandet. Ansvar är bättre placerat hos vuxna än barn.

Upprätta en dialog med föräldrar – och by the way, en dialog innebär inte bara lappar som ska tas med hem och skrivas under av föräldrarna (busenkelt att förfalska för vilken småunge som helst, vem har inte skrivit sin egna sjuklapp och skrivit under med sin förälders namn, för att slippa gympan/trist friluftsdag/orientering?).

En dialog innebär, skolans tolkning till trots, att två parter aktivt kommunicerar med varandra – tvåvägskommunikation, tror jag det kallas. Skolan ringer exempelvis en förälder, eller nu i 2000-talet, skickar ett mail, och säger ’ditt barn har varit frånvarande på x antal lektioner den här månaden’ och försöker etablera kontakt. Bjuder in föräldrern till skolan, kanske på ett gemensamt samtal mellan föräldern, klassläraren och eleven. Eller tar kontakt direkt med eleven och frågar hur det egentligen står till.

De flesta tonåringars problem är att de vill ha nån som lyssnar på dem, som ser dem, som tar dem på allvar – helst från vuxenvärlden som de många gånger längtar efter att tillhöra. Det behöver inte betyda att de är psykiskt störda eller har allvarliga problem, jag tror de flesta tonåringar har det behovet – men det är kanske yttrat på olika sätt hos olika människor.

Inte alla får detta från sina stressade föräldrar. Inte alla är omgivna av andra vuxna de lätt kan prata med. Skolan måste finnas där som en ventil, iallafall som ett ställe där man får bli sedd, hörd och där man kan räkna med att nån bryr sig om man dyker upp eller inte.

Den ’omtanken’ ska inte komma i form av ett indraget studiebidrag eller skolksummeringar på avgångsbetyg som man sen får dras med att presentera för potentiella arbetsgivare och högre studieinstanser resten av livet.

Det här förslaget är för jävligt, rent ut sagt. Det är uppenbarligen endast tilltänkt att förbättra statistik – inte åtgärda ett allvarligt problem, och hjälpa dem som lider utav det. Jag är chockad över att det presenterats i Sverige och dessutom verkar accepteras både av de blåa och de röda. Vem ska jag nu rösta på?

Under några veckor i maj car-poolade jag till Abu Dhabi (dit jag reser ca 3 dagar i veckan) med en ny bil, med två nya kollegor. Det var en irländsk kvinna och en man från norra England, inte för att det gör nån skillnad.

Det var ingen rolig carpool. Trots att jag försökte vara så snäll och trevlig som möjligt, behandlade mannen mig väldigt märkligt. Han ignorerade mig nästan helt och hållet. Jag försökte lära känna honom och få igång lite konversation, mest genom att ställa lite trista frågor som man brukar göra med folk man inte känner här nere, av typen ’hur länge har du bott här’, ’varför flyttade du hit’, ’vart bor du’, ’hur trivs du’ etc. Han svarade enstavigt och frågade aldrig mig nånting tillbaka.

Däremot hade han långa konversationer med den irländska kvinnan, mest om saker som jag inte förstod, typ skitsnack om folk på deras kontor. Jag jobbar inte på samma kontor så har ingen aning om vem de snackar om och kunde därför inte hänga med.

Det var konstigt också för jag åkte ensam tillsammans med den irländska kvinnan några gånger och vi hade inga problem med att vara sociala – när mannen var med var det dock helt andra bullar.

Jag har ju insett att jag är lite efter när det kommer till det sociala spelet men jag försökte verkligen komma med i konversationer alt. starta upp nån diskussion med mannen – vi sitter ju ändå i samma bil 2h om dagen. Men icke, det gick bara inte. Jag fattar inte vad hans problem var, jag hade ju aldrig träffat människan innan vi började carpoola så jag kan väl inte ha gjort honom nån större oförrätt.

Nåja. När jag kom tillbaka från Sverige hade Stu, min vanliga carpoolkompis, kommit tillbaks från sin semester och vi kunde börja köra ihop igen. Skönt. Stu och jag snackar om allt och inget nästan hela bilresan och det är inga problem alls att komma överens. Blir det lite tyst så ställer han eller jag nån fråga och vi tjötar igen.

Dessutom åker vi inte förrns 7 (vi börjar kl.8) – den andra carpoolen åker redan vid 06.30 vilket betyder att jag är på jobbet en halvtimma innan jag egentligen börjar. Det känns trist, dels för att jag inte ser poängen med att komma till jobbet tidigare än tiden man börjar, och dels för att det i konsultvärlden är totalt idiotiskt då vi inte kan debitera klienten mer än 8,5h om dagen, även om vi skulle sova över natt på kontoret.

Idag bjöd Stu med mig till Dubai Marina Yacht Club efter jobbet för att kolla på Englandmatchen i fotboll tillsammans med Tom och John som också carpoolade med oss förut. Så snällt av honom – jag ska inte gå men trevligt att bli medbjuden med grabbarna.

Det är sånt här som gör det ännu svårare för mig att fatta det här sociala spelet som jag är så dålig på. När jag är ungefär likadan jämt, vad är det som gör att vissa människor är så otrevliga och svårpratade och vissa andra superenkla att umgås med? Jag kräver ingen avancerad konversation eller att alla ska vara jätteintresserade av mig och mitt liv, men lite allmän hövlighet skadar väl inte?

Jaja, det är bara att inse att jag aldrig kommer att fatta varför vissa människor har svårt för mig redan från början. Jag är ju glad och lycklig ändå som tur är, men jag önskar att jag kunde komma underfund med vad som skiljer mig från ’alla andra’, om än så bara för min egen nyfikenhets skull.

Så var man tillbaks på arbetet igen, dag 2 i Abu Dhabi denna veckan. Imorgon jobbar jag i Dubai. Det är 47 grader i skuggan och det känns nästan som om jag aldrig var i Sverige.

Lustigt. När jag sitter i pappas soffa och tjötar om livet och dricker vin, eller sitter i mammas kök och äter god mat och tittar ut över vågorna i Sannegårdshamnen, känns mitt liv i Dubai med hetta, kameler och ökendamm väldigt långt borta.

När jag väl är ”hemma” i min Dubai-vardag igen känns den långsamma lunken i Göteborg väldigt långt borta. Jag kikar på kamelerna i sanden längs vägrenen under bilresan till Abu Dhabi och tycker det känns märkligt att jag bara i förrgår lyssnade på spårvagnspling och måsskrik.

De två världarna är ju så olika, både i klimat, samhälle, livsstil och kultur att det nästan verkar orimligt att de existerar på en och samma jord, och att jag förflyttar mig mellan dem på bara några timmar.

Jag vill inte önska bort nutiden, men min hemlängtan blir bara värre och värre för varje dag som går. Jag ska göra mitt allra bästa att njuta av vårt liv här nere så länge det varar, men inom mig så är onskan efter ett stillsamt liv i Göteborg med min familj och mina vänner runt husknuten så stark att jag får nåt tjockt i halsen nästan varje gång jag tänker på det.

Jag har det bra här nere och har inget att klaga på, jag är tacksam för allt jag får uppleva och alla chanser jag får. Men det är inte hemma.

Jag är verkligen, verkligen innerligt trött på att bo utomlands just nu. Så fort jag klarat av delmål 1 i min och D’s nya besparingsplan (baserad på våra nya inkomster!) och min masters så kommer jag få väldigt svårt att rättfärdiga att stanna här i Dubai. Egentligen hade jag tänkt spara ihop pengar till en mindre lägenhet men jag vet inte om jag orkar stanna här i flera år till.

Samtidigt så får jag dåligt samvete när jag säger så, för jag har ju en enorm chans att nu med skattefri inkomst och en mycket bra lön spara ihop pengar för att verkligen ge oss ett bra liv i Sverige. Det känns fel att vara trött på att ha det så när det finns så få chanser att faktiskt skapa sig en sån här möjlighet. Det är liksom lite arrogant att kasta iväg en sån chans när det säkert finns många som drömmer om att sitta på den guldgruva som jag gör.

Men, arrogant eller inte så börjar pengar som motivation kännas ganska poänglöst. Jag är trött på att vara så långt borta från min familj, att aldrig vara med när det gäller, att inte finnas där för dem i vardagen med stora och små saker.

Jag har missat så mycket genom åren. Jag tror alla har förlåtit mig för min frånvaro men jag vet inte riktigt om jag kan förlåta mig själv.

Jag missade min mormors 80-årsdag och min brors 25-årsdag. Jag har missat minst två dop. När min bästa väns mamma dog i tragiska omständigheter kunde jag finnas där samma kväll (vi bodde båda två i London just då) men bara några veckor senare flyttade jag till Dubai och lämnade henne och hennes sorg.

Och då har vi inte ens börjat tänka på vardagliga saker. Fika med mamma. Ta en öl med pappa. Bjuda hem nån på middag en regnig tisdag. Våldgästa nån med en påse (hembakta!) kanelbullar.

Eller som häromdagen, hjälpa min mamma och mina mostrar rensa ur min mormors lägenhet (min mormor är väldigt sjuk och kommer inte tillbaks till sitt hem förmodligen) eller hjälpa pappa göra det som behövs göras för att underhålla sommarstället så att han slipper det med sina onda leder.

Jag finns inte där för min familj som behöver mig och det känns tufft. Det är ett tungt ok att bära. De skulle aldrig be mig om hjälp men jag känner ett ansvar som dotter, syster, barnbarn och bästa vän, och det driver mig till vansinne att inte kunna ge efter och få en vardag med alla dessa människor som jag älskar så mycket.

Jag frågar ofta mig själv varför jag är här och om det verkligen är värt det. Och för första gången sen jag år 1999 satt på planet till London med en väska halvfylld med några klädesplagg och ett par kastruller, men utan studielån, är svaret nej.

I början ville jag inte flytta hem till Sverige igen, nånsin. Några år senare kunde jag tänka mig att bo nån annanstans än runt London. Några år efter det längtade jag efter att få lämna London och efter ytterligare några år funderade jag på att flytta hem. Sen kom erbjudandet om Dubai, och nu har det snart gått 11 år sen det där SAS-planet lyfte från Landvetter med tre väldigt förväntansfulla 18 och 19-åringar ombord.

Men det är inte värt det. Det är inte värt pengar, karriär, upplevelserna eller erfarenheterna. Jag står inte ut med att längta och sakna så här mycket längre. Jag vill hem nu. Jag tror att det på allvar är dags att börja planera the exit strategy.

”You can easily judge the character of others by how they treat those who can do nothing for them or to them”

Malcolm Forbes