Härligt – nu har jag bokat in en tid för massage och ögonbrynsplockning på fredag efter besöket hos min frisör. Ska bli hur skönt som helst! Jag har simmat mycket på senaste (1000m igår!) och när jag simmar lutar jag huvudet bakåt för att hålla munnen ovanför vattnet (jag har en smärre bakteriefobi, tvättar händerna typ 20ggr dag och får eksem bland annat), vilket leder till att min nacke och mina axlar blir jättespända.

Att sitta i lustiga ställningar framför inte särskilt ergonomiska skrivbord i mycket oergonomiska stolar hela dagen och knappa på en dator gör ju inte precis saken bättre. Som konsult får man nöja sig med möblerna man får, inte riktigt läge att begära att klienten ska köpa in ergonomisk utrustning åt en liksom (det är inte lag på det här nere, det är det i England). Så det är extra skönt med lite massage ibland. Behöver egentligen också en ansiktsbehandling men har inte tid med det.

D har nu arbetat i fyra dagar på sitt nya jobb. De första dagarna var han lite deppig och undrade om han gjort rätt val (något jag VET att han gjort). Men till saken hörde också att hans nya chef var sjuk och de flesta kollegor på semester, så han satt mest på sitt kontor och stirrade in i väggen. Jag vet hur det känns, jag gjorde exakt samma sak fast i två veckor på mitt nuvarande jobb när jag började i april. Att vara så uttråkad är verkligen hemskt.

Jag försökte iallafall vara en bra sambo och lirka ur honom hur han kände sig, så att han åtminstone fick ventilera lite – något han sällan gör självmant men ofta behöver. Vi ältade det ena och det andra, vägde upp fördelar och nackdelar och jag påminde honom om varför han ville byta jobb till att börja med. Vi har haft en massa problem med vår bil och en del andra praktiska saker vilket ledde till att D kände sig lite allmänt håglös, tror jag.

Igår verkade det dock lossna lite. Hans chef var tillbaka och D hade dessutom kundmöte på en golfklubb 10 minuter från där vi bor. Hans nya chef är raka motsatsen till D’s gamla chef, vilket är positivt. D kände helt plötsligt lite entusiasm inför sitt nya jobb och ja, det hela verkar gå åt rätt håll nu.

D är ansvarig för golfprodukter hos ett företag som distribuerar sportutrustning över hela Mellanöstern. För er som känner till golfmärken har D en bra deal då han bland annat ansvarar för Ping och Titleist, kanske de två största golfmärkena i världen. Hans roll är typ som en ’account manager’ – han ska hålla kontakt med kunder, som är de stora golfklubbarna i Mellanöstern, och hålla goda kundrelationer vid liv.

I praktiken innebär detta att han får betalt för att spela golf och käka lunch med folk som till ungefär 50% består av hans kompisar. Han får provision på golfprodukter som säljs, trots att det inte riktigt är ett klassiskt säljjobb då det finns en annan man som har ansvar för att utveckla ny business. Som jag förstått det har D mer ansvar för existerande kunder.

Hans lön är högre än tidigare (utan någon provision) och hans chef begär bara att D ska komma till kontoret – som ligger 5 minuter från där vi bor – varje morgon för att stämma av och fixa med lite administration och så, sen är det upp till D hur han spenderar resten av sin dag. Naturligtvis måste han prestera, men hur han går tillväga är i stort sett upp till honom.

Jag tycker som sagt att D fått en jättebra deal. Ok, det kanske inte är hans drömjobb, men om man jämför med hans tidigare roll så är det ju en massiv förbättring. Förut reste han 30-40 minuter enkel väg till jobbet varje dag – nu är det max 5-10 minuter. Förut jobbade han kvällar, helger samt 6 dagar per vecka – nu är det 5 dagar per vecka, kontorstid. Han tjänar mer på det nya jobbet. Och bäst av allt – han får tid inbyggd i sin arbetstid till att förbättra sin egen golf och spela på touren i Mellanöstern, så han är fortfarande golfproffs, bara med ett annat ’day job’.

Det är väl skitbra?!

Jag tror det här kommer bli guld för honom. Han verkar ha börjat inse det nu. Fingers crossed!

David har gottgjort sitt misstag i mitt tycke – jag är inte arg på honom längre. Han var ju inte precis elak eller gjorde någon illa, annat än att han gjorde mig väldigt orolig. Men det är överstökat nu, vi har snackat om saken och han inser vilka misstag han begått så vi lämnar det hela bakom oss.

Idag var D ledig och vi har spenderat större delen av dagen på Dubai Mall. Vi hade en hel del ärenden att uträtta vilket vi gjorde. Jag köpte även ett par nya Converse på rean och köpte upp mig på böcker inne på välsorterade Kinokuniya (världens största bokaffär, typ!). Jag har köpt en födelsedagspresent till någon i Sverige och lite underkläder som mamma beställt från M&S. Jag och D har även provat förlovningsringar, vilket var… intressant!

Jag tog med mig hela inköpslistan från viktklubben och inhandlade den på Waitrose i Dubai Mall. Hela vår kyl är nu fullknökad med ingredienser till sju olika rätter. Först ut blev marinerade lammspett med tabbouleh och honungsyoghurt vilket vi åt ikväll, en riktig höjdare som vi definitivt ska laga igen. Ca 500 kalorier per portion! Jag var noga med måtten och vägde köttet etc. Mätta blev vi.

Nu är klockan ca 10 på kvällen och D har gått och lagt sig, jag ska spela lite Sims 3 och sedan gå och lägga mig jag med. Imorgon ska jag shoppa igen, ska köpa upp mig på lite koftor och lite kläder till jobbet. Det är ju ganska tomt i min garderob nu efter mina stora utrensningar.

Ha en fin lördag imorgon!

Igår kväll var D som sagt ute på leaving drinks med sitt jobb. Han förväntade sig nog ingen vild kväll då hans närmsta kollega är bortrest och han inte tycker om sin chef så värst mycket, och resten av deltagarna är folk han inte umgås med så flitigt. Men han ville ju ändå säga hej då och köpa dem alla några rundor. Han har trots allt arbetat där i 3 år.

Jag stannade som sagt hemma och kunde inte sova. Jag gick och lade mig vid 23, efter en ansiktsmask och lite kvalitetstid med katterna. Dock gick det verkligen inte att sova. Jag vred och vände på mig men det gick inte.

Jag och D hördes av igenom natten. Han var inte jätteonykter men hade uppenbarligen druckit några öl. Sista gången jag hörde av honom var vid 04. Då satt han i en bil och var enligt egen utsago på väg hem och skulle vara hemma om en halvtimme. Först sa han att han fått skjuts av nån, och sen att han satt i en taxi. I bakgrunden hördes pipet som går igång när bilen går i över 120 km/h.

Som sagt så kunde jag inte sova. När klockan slog 05 gav jag upp – jag behövde ju gå upp klockan 6 för att komma till jobbet i Abu Dhabi. Jag ringde D för att kolla vart han tagit vägen. Mobilen avstängd. Mina varningsklockor gick igång. Jag ringde om och om igen utan att få tag på honom.

Jag fick panik. Mitt hjärta slog så otroligt hårt och hoppade över flera slag. Jag grät och tänkte på vad som kunde ha hänt. Hade bilen han satt i kraschat? Hade hans dåliga ölsinne fått honom arresterad? Jag bad till Gud (som jag ju inte tror på) att D skulle svara i mobilen.

Jag fixade med jobbet så att jag kunde komma in vid lunchtid (med hopp om att han skulle vara hemma vid det laget) och ringde säkert D en gång i kvarten i flera timmar, utan resultat. ‘The mobile phone you have called is either switched off or outside the coverage area’. Vid halv nio på morgonen ringde jag till sjukhuset dit alla ambulanser går. De hade en 45-årig brittisk man vid namn David, men resten av hans detaljer stämde inte överens med min D (som ju dessutom är 39 år gammal, inte 45).

Jag ringde även till bårhuset (inget resultat) och hackade mig in på hans facebook-konto för att se vem som varit med på the leaving do. Jag känner hans f.d. kollega Marat hyfsat väl (armenier med militär bakgrund, honom kan man alltid lita på) och skickade iväg ett desperat meddelande till honom och förklarade hur orolig jag var. Han känner alla som D jobbar med och har deras telefonnummer, något jag inte har tillgång till.

Vid nio ringde jag mamma. Jag vet inte riktigt varför – det finns ju inte så mycket hon skulle kunna göra – men jag antar att jag behövde prata med nån och lugna ner mig lite vilket hon lyckades göra, trots att klockan bara var 07 hemma hos henne.

Jag bestämde mig för att försöka sova lite och hoppas på att D klev in igenom ytterdörren så småningom. Min mamma påminde mig om alla konstiga grejer som hänt när D druckit alkohol och vi kom överens om att han troligtvis slocknat på nåns soffa och att hans mobilbatteri dött. Jag intalade mig själv att så var fallet och försökte sova, men förgäves. Jag duschade istället och satte mig vid datorn för att researcha hur man tar reda på om någon blivit arresterad i Dubai.

Vid 10.30 fick jag ett meddelande från Marat via facebook. Han hade ringt runt och fått reda på att D befann sig hemma hos sin chef. All min oro släppte genast och jag tackade Marat innerligt och bad honom ge D en örfil när han dök upp på jobbet (de delar samma arbetsplats), vilket Marat tyckte var ganska lustigt.

Med en gång försvann klumpen i min mage, den snabba hjärtrytmen och den gnagande oron. Jag bestämde mig genast för att inte ödsla mer tid på att oroa mig för min idiot-loser till sambo och hoppade i jobbkläder och tog en taxi till Abu Dhabi. Att jag inte sovit på typ 24h och hade en bultande huvudvärk kändes helt plötsligt som en petitess.

Trots att jag var sjukt förbannad på D så la jag en husnyckel under vår dörrmatta, då han inte tagit med sig några nycklar.

Vid lunchtid ringde D och var jätteförvirrad. Han hade vaknat vid 10.30 hemma hos sin chef och tagit sig hem till oss. Han sa att det tagit honom en timme att hitta nån med en laddare i vår byggnad så att han kunde ringa mig med sin mobil (som alltså dött, typiskt honom, han laddar den ju aldrig), och beklagade sig över att han inte kunde komma in.

SAY WHAT?

Så här sitter jag och är helt panikslagen hela natten för att han inte kommit hem och inte hört av sig och han har mage att rulla hem vid lunch (på en vardag!) och beklaga sig över att han inte kommer in? Jag hade god lust att be honom dra åt helvete och bara slänga på luren och låta honom gå till jobbet bakis, oduschad och iklädd jeans & skjorta, men berättade till sist att jag lagt ut nyckeln.

Han förstod inte vad som var så allvarligt. ’Men hur ska jag kunna rå för att jag slocknade hemma hos min chef och att mitt mobilbatteri dog?’. Ja du. Du är ju bara 40 år gammal (i december). Nån gång kommer väl även du inse vikten av saker som framförhållning, planering och allmänt folkvett. Ladda mobilen innan du går ut! Kommer du inte hem – hör av dig! Har din mobil lågt batteri – skriv ner numrena du behöver på en lapp innan den dör och be att få låna nån annans telefon och RING. Det är väl inte så jä-la svårt?!

När jag kommer hem ska han få en örfil och en utskällning, i den ordningen. Och ett ilsket nyp i örat med hälsning från min mamma.

Jag kom överens med min chef om att jobba hemifrån idag. Vi hade bokat in några gubbar att komma hit och fixa det som orsakade läckan, vilket var luftkonditioneringen. Vi kunde inte ha på nån a/c tills allt var fixat så det kändes som en prioritet – det är tufft att vara utan a/c i 50 graders hetta (även om vi ju har värmefilm etc. på fönster, så det blir inte 50c inomhus, men det blir ju ändå varmt). Så jag stannade hemma och väntade på gubbarna som kom vid tre-tiden. Tur för mig att jag har en så schysst och flexibel chef.

Jag sov faktiskt några timmar också, när väckarklockan ringde vid 6 imorse var jag en aning trött då jag bara sovit sen 4 nånting. Nu, efter sömn, mat och allmän vila känns det bättre och a/c:n är på för fulla muggar. Hemmet är svalt och skönt igen.

D är ute på leaving drinks med sitt jobb ikväll. Han har bara 2 arbetsdagar kvar där nu, imorgon och lördag då han är ledig på fredag. Sen börjar han sitt nya jobb direkt på söndag. Jag väntar med spänning på att se hur det här ska gå, med kontorstid och lediga helger. Äh, det blir nog bra!

D är väldigt duktig på alla sorters sporter. Han är särskilt bra på fotboll – han fick välja mellan en professionell karriär i fotboll eller golf när han var yngre, och valde som alla vet golfen. Han är ruskigt atletisk och helt fenomenal på i stort sett alla sporter. Tennis, badminton, cykling, simning – allt. Visa honom en gång hur man gör och han kommer att minnas det för evigt. Jag tror hans kropp passar bra för sport också. Han är muskulös men inte biffig, hyfsat lätt men inte någon pinne, och mycket välproportionerad.

Hans mamma brukar alltid berätta om när D var i yngre tonåren och åkte på sommarläger. När hans mamma åkte och hämtade honom i slutet av lägret hade han vunnit första pokalen i alla idrottsgrenar som fanns för barnen, och inte bara det, han hade även ställt upp i vuxengrenarna och vunnit alla dem också! Hon tyckte det var jättepinsamt att hämta hem honom och alla tretusen troféer, med alla andra ungar som stod där och var jätteledsna för att de inte vunnit nånting.

Sån är D, mycket atletisk och mycket tävlingsinriktad. Han blir skitsur om han inte vinner. Det här med att komma på andra plats och ’göra så gott man kan’ alt. ’utöva sport för att det är roligt’ är ingenting som han praktiserar. För honom gäller det att vinna, annars kan det lika gärna vara. Dock har han väl blivit lite bättre med det där på äldre dar – när vi träffades slängde han golfklubbor i sjön och bröt ben i kroppen när han slängde sig på en annan spelare under vad som skulle vara lite lättsam football 5-aside på fritiden med hans kompisar. Sån är han inte riktigt längre.

Anyway, för några månader sedan spelade D lite fotboll efter jobbet med några arabiska killar. En av dem älskar fotboll och är involverad i många lokala lag. Efter att de spelat frågade han D om han ville vara med i hans lag under en mindre turnering ’just for fun’ under Ramadan. D tackade nej då han som sagt inte spelar ’for fun’ utan för att brutalt segra över alla andra. (hemskt, men sant)

Nu har UAE bestämt sig för att lansera en fotbollsturnering, med tanken att den ska växa och bli en nationell liga, alltså som Allsvenskan i Sverige och Premier League i England om några år. De håller på för fullt att rekrytera spelare, dock är de lokala spelarna inte så jättebra, så nån kom på idén att tillfälligt låta icke-emiratis spela med i ligan. En talangscout ska reka spelare på fotbollsturneringen under Ramadan.

Så vad tror ni D gör när han får höra detta? Han ringer sin arabiska kompis och säger ’jag vet att jag tackade nej förut, men du måste ta med mig i ditt Ramadan-lag’. Först är den arabiska vännen lite tveksam för han har redan fått ihop 14 spelare till 12 lagposter, men D pressar på. ’Du vet ju att jag kommer vara den bästa spelaren i laget’ säger han, vilket den arabiska vännen instämmer med och till sist erbjuder han D hans egna plats i laget! Fantastiskt. Dock nekade D till det, han vill sin vinnarinstinkt till trots inte vara med på bekostnad av någon annan. Men det ser ut som om han får en plats i laget iallafall.

Vi kunde verkligen inte vara mer olika, på det viset. Jag är verkligen ingen atlet, snarare motsatsen till en atlet, och har inget som helst behov av att mäta mig med andra och slå dem i grenen vi utövar. Min kropp lämpar sig inte alls för tävlingssport – mina breda höfter gör mig obalanserad och min armstyrka och benstyrka är totalt omatchad.

Men kanske finns det trots det likheter, på andra plan. Jag är ju trots allt väldigt tävlingsinriktad när det kommer till min karriär. Inte så att jag helt skrupelfritt slår andra ur min väg, men jag skulle ju absolut inte nöja mig med att acceptera ett nederlag eller ett dåligt resultat.

Ja, kanske är vi mer lika än vad ögat skönjer. Hur som helst ska jag följa D’s eventuella fotbollsframgångar med nöje.

‘Distance makes the heart grow fonder’ heter det ju. Det stämmer verkligen i mitt och D’s fall. Ingen utav oss ser fram emot de perioder på året som vi spenderar isär (på grund av vår gemensamma ovilja att lämna in katterna på katteri så att vi kan åka iväg tillsammans – även om vi nog blir tvungna att göra det över jul i år), men vi inser ju båda att det är ett nödvändigt ont, och kommer gemensamt överens om hur och när vi spenderar tid ifrån varandra på olika hemresor.

Självklart saknar vi varandra. Den första veckan går ganska snabbt då man kan roa sig med att göra sånt där som den ene alltid gnäller över att den andre gör – i mitt fall spendera långa timmar vid datorn, experimentera i köket eller ägna några timmar åt att måla eller spela PS3. Jag njuter av att frossa i SATC-avsnitt utan att nån gnäller om att det är nån tennisturnering på sportkanalen som minsann inte går att se igen, som SATC ju gör. Och visst är det skönt med allt sängutrymme – jag och katterna kan sprida ut oss i alla möjliga konstellationer.

Men sen kommer den där punkten då man börjar tycka det är tråkigt att inte ha nån att berätta om sin dag för om kvällen och att behöva göra precis alla sysslor hemma själv – det är ingen annan som torkar upp kattspyor, tar ut skräpet eller tömmer och fyller diskmaskinen. Och det är förbannat tråkigt att laga mat bara till sig själv. Jag har sen D åkte fortfarande inte lyckats laga en måltid lagom nog för bara mig – per automatik gör jag så att det räcker till två personer, och sitter med rester vid varje måltid (som förvisso är smidigt att ha i kylen till middag nästa dag, men det var ju inte syftet med matlagandet).

Den sortens tröttsamma saknad varar i några dagar, innan den ordentliga saknaden tar fart. Man minns plötsligt sin partner endast i positiva ordalag. Han är ju så fantastiskt kärleksfull och stöttande. Han luktar så gott och är så mysig. Han är så stilig och har jag inte tur ändå som har en så fin man, och har haft honom i över ett decennium?

Jag glömmer hans enerverande vana att komma hem från jobbet och bara byta kanal på teven utan att ens fråga om jag kollade på kanalen som stod påslagen. Eller hans tjat om att vi måste göra något tillsammans varje kväll, vilket för honom betyder titta på en film eller ett teveprogram, när jag helst gör andra saker som kanske inte alltid involverar honom (eller teve!). Eller hans fantastiska förmåga att bygga upp en liten äcklig hög med gamla svettiga sockar, golfpegs, sura golfhandskar och trehundratusen olika mynt vid sin sida av sängen, som jag vägrar röra och därmed ligger där och samlar damm och blir ännu äckligare. Sånt där tänker man inte på.

Nej, det jag känner för D just nu, efter flera veckor isär, är bara kärlek och längtan, och han för mig. Jag får små kärleksförklaringar via email och sms nästan varje dag från honom. Han kommer hem på onsdag och jag planerar redan att laga en paj med hemmagjord vaniljsås tills han kommer hem – han älskar det. Jag ska byta lakan samma kväll till våra favoritlakan (vi är båda löjligt förtjusta i att sova i nybäddade sängar med svala bomullslakan) och jag ska försöka göra mig och vårt hem särskilt fräscht för att välkommna honom.

Som om jag vore nån tragisk hemmafru som hängde upp hela mitt liv på min man.

Nåja. En gång om året är det väl tillåtet också.

Miss you!

Igår åkte D hem till England. Han var ledig hela dagen och ägnade den åt att springa en massa ärenden. Han skulle till banken, köpa skjortor från ett visst märke till en kompis, göra nåt med sitt nya jobb och så vidare.

Han lagade även en god middag till oss båda; örtlindade lammracks med potatisgratäng till. Det var samma rätt som han lagade på nyårsafton – det blir supergott. Jag var väldigt tacksam över en så fin avskedsmiddag, särskilt då han var ganska stressad och fick hoppa i en taxi ungefär fem minuter efter att vi ätit klart och åka iväg till flygplatsen.

D blir borta i strax över två veckor. Jag är glad för hans skull att han får lite kvalitetstid med sina föräldrar och sina kompisar men jag kommer att sakna honom väldigt mycket. Vi har haft det så bra på senaste också – jag har fått sms om hur mycket han älskar mig och hur glad och lycklig jag gör honom praktiskt taget varje dag de senaste veckorna. Sådana ovanliga men fina ömhetsbetygelser gör det lite tråkigare att vara isär…