Nu har jag snart arbetat på mitt nya jobb i 6 månader. Jag trivs bra här och kommer bra överens med både chefen och mina kollegor. Mina klienter har bara varit positiva om mitt arbete hittills och min nya lön har förbättrat mitt liv avsevärt. En ganska flexibel attityd till arbetstider och en brittisk inställning till ”work & life balance” (vilken är ganska kass i jämförelse med Sverige, men mycket bättre än den arabiska inställningen) har också förbättrat saker och ting i min vardag.

Det enda jag önskar förändra är arbetsbördan. Den är alldeles för liten och ostressig för att jag ska trivas till 100%. Jag hade en hatkärlek till takten på mitt förra jobb – jag älskade stressen och hur roligt mitt jobb var, men samtidigt insåg jag ju att det blev för mycket, att det inte var bra för min hälsa att jobba så långa dagar och så intensivt under en så lång period.

Men jag saknar passionen för mitt arbete och hur dagarna bara flög iväg. Jag saknar att få 300-400 emails om dagen – nu för tiden får jag bara 10-15. Jag saknar att ha dagarna fullbokade med möten, att ha folk ständigt vid mitt skrivbord för att diskutera saker, att göra klart vad som borde vara månadslånga projekt på bara ett par veckor, att få en helt omöjlig budget att gå runt.

Men jag ska inte klaga – det är ju så mycket annat på det nya jobbet som är mycket bättre. Och utan att jag ens nämnt det för min chef, har han uppfattat att jag inte har lika utmanande uppgifter som jag borde ha, och han har flera gånger sagt att han ska ge mig fler projekt där jag får lära mig nya saker och/eller använda mina kunskaper till lite mer komplicerade saker. Vi måste bara vinna projekten först!

Jag hoppas verkligen det, då vore mitt nya jobb helt perfekt. Men tills dess rullar jag på med mina halvtrista projekt som inte stimulerar mig alls – vi tjänar iallafall gott om pengar på det…

Jag har accepterat den där förfrågningen om att bli expert. Nu hoppas jag det leder någonvart! Det är ju ingen inkomst jag är beroende av iom. att jag redan har ett jobb, men det vore kul med några till slantar på kontot. Man får välja valuta och betalningssätt så jag valde brittiska pund till mitt engelska bankkonto. Det känns tryggare och säkrare med tanke på att det är ett brittiskt företag.

Min profil är skapad i deras system och det finns ju redan en klient som behöver prata med mig, så jag får hoppas att det rullar på. Warren Buffet säger ju att man aldrig ska förlita sig på endast en inkomstkälla, och det är nåt jag har haft i bakhuvudet ett bra tag. Nu har jag en chans att ändra på det!

Jag fick ytterligare ett intressant erbjudande igår. En firma kontaktade mig och undrade om jag ville bli en av deras experter. Firman tillhandahåller nämligen experter inom en vidd bred av industrier, som de för samman med klienter som behöver information om just den industrin eller det företaget man som expert har erfarenhet av.

I detta fallet var det en hedge fund manager i London som behövde prata med någon som arbetar inom min industri i Dubai. Jag antar att de funderar på att investera i något företag inom min industri här ute. I diskussionen med klienten får man inte lov att delge någon konfidentiell information (hur de nu kollar det) utan det är bara ens egna åsikter, betraktelser och erfarenheter man delar med sig.

I retur så betalar klienten för ens tid per timme under samtalen man har med dem över telefon. Man får själv sätta ett pris på sin tid, i relation till hur pass mycket erfarenhet man har och på vilken niva den ligger på. Om man är CEO är ens timlön alltså högre än om man är chef, till exempel. Företaget föreslog att min ”timlön” skulle ligga på ca 1,500kr i timmen.

Jag förhörde mig lite om ansvaret man har, hur kontakten sker och läste igenom kontraktstermerna och jag tycker det låter helt okej. Det verkar vara ett ganska riskfritt sätt att tjäna lite extra kosing på. Det värsta som kan hända är ju att jag snackar med nån i några timmar och jag sedan inte får betalt – men då har jag ju inte förlorat så mycket mer än lite tid. Dessutom behöver jag inte avslöja min identitet för klienten.

Jag har funderat i ett par dagar och jag tror jag ska acceptera erbjudandet. Jag måste bestämma mig idag då hedge fund-klienten skulle behöva prata med mig redan på onsdag och jag måste ägna nån dag åt att skapa en profil i företagets system innan de kan sätta mig i kontakt med klienten. Vad tycker ni? Ska jag acceptera?

I ett svagt ögonblick igår tackade jag ja till att tala på en konferens inom min industri, vilken äger rum i oktober i år. Konferensdirektören bad mig delta, ämnet är redan fastställt. Hos min tidigare arbetsgivare hade jag fått tacka nej då ingen ex-pat får lov att representera företaget, men hos min nya arbetsgivare anses det vara god PR och min chef blev eld och lågor över en bra chans att marknadsföra vår lilla – men mycket duktiga – grupp konsulter.

Jag ska prata om upphandlingar och vad klienter bör göra för att säkerställa god kvalitet på responsen, och vad kontraktören bör göra för att förbättra kvaliten på sin offert. Jag har ju erfarenhet både som klient och kontraktör och en väldig massa erfarenhet när det kommer till upphandlingsprocesser, men det gick ändå inte mer än 5 minuter innan jag fick lite panik.

Powerpointpresentation, sista presentationen innan fika, enda talaren som är kvinna, den enda talaren under både 30 och 40… och där ska jag stå och utstråla nån slags pondus och hålla låda bland en massa arroganta gubbar. Jag vet inte varför sånt ger mig ångest, det ska det ju egentligen inte göra, men det gör det ändå. Nåja. Jag har ju god tid på mig att förbereda mig iallafall – inte som senast jag talade, vilket var på Cityscape då min dåvarande chef gav mig ca en förmiddag att slänga ihop en presentation om något så intressant och utmanande som Dubais avfallsindustri.

Äh, det blir nog bra. Av vad jag sett på tidigare konferenser så lär jag ju inte vara den sämsta presentatören iallafall… och vill jag nå mina karriärmål så måste jag göra sånt här. Man blir inte direktör av att undvika rampljuset. Nej, fram med den snyggaste kostymen och ’acting-as-if’-attityden som hittills burit mig igenom arbetslivet. Jag fixar det!

Det har varit en lång men rolig arbetsdag idag. Min klient här i Jordanien är som sagt min f.d. arbetsgivare, och i vanlig ordning så är allt jättebråttom, det är mycket mer att göra än vad vi tar betalt för och jag har idag varit på deras kontor från 8 på morgonen till 8 på kvällen… men jag visste att det skulle bli så, jag har ju trots allt arbetat för dem (om än i Dubai) i 2,5 år. Allt låter så enkelt till att börja med, men under ytan ligger det massvis med komplikationer och lurar.

Så innan chefen åkte på semester pratade vi om saken och då min f.d. arbetsgivares namn betyder så mycket här nere samt att de är i partnerskap med Jordaniens regering (som letar efter konsulter inom vår industri), är det värt att jobba lite extra för att dels kunna placera dem på vår lista över nöjda kunder, och dels investera i att kanske få mer jobb utav dem eller regeringen i framtiden, då Jordanien är en region som min chef gärna satsar på. Så det jag gör nu tjänar vi inte mycket på rent finansiellt, men förhoppningsvis leder det till andra vinster.

Jag har inget emot det. Jag var i mitt esse idag. Säga vad man vill om stress och press men jag älskar verkligen att arbeta mot omöjliga deadlines, ha diskussioner om hur vi löser omöjliga ekvationer och få ihop en lösning som funkar. Det är verkligen vad jag brinner för, och det är så kul att bli lyssnad på. VD:n kommer in i mitt tillfälliga kontor och snackar, ber om råd och lyssnar på vad jag säger. Det är en underbar känsla (vi har delat på några flaskor vin ihop förra gången jag var här, så det är ingen formell stämning direkt!).

Samtidigt som jag jobbat riktigt jäkla hårt för f.d. arbetsgivaren idag har jag också hållt på att lösa en konflikt i Dubai (en gubbe som tror att han är nåt försöker via min chef och mina kollegor påverka resultatet av vad jag gör just nu i Jordanien, och använder mycket fula taktiker) och jag har hjälpt min klient i Abu Dhabi att få igång ett nytt projekt.

I love it! Intensiva telefonsamtal, att knappa in långa mail på min Blackberry så att fingrarna nästan blöder, att utvärdera och analysera upphandlingar, tjingsa på gamla kollegor, arbeta med intensiva Excel-ark och ibland ta en powerpaus med en kopp turkiskt kardemummakaffe och några minuters blickande över panoramavyn av Amman utanför kontorsfönstret.

Imorrn blir det ännu mer roligt jobb, då ska jag förhandla med kontraktörer. Det är nåt som ligger mig varmt om hjärtat, jag älskar att förhandla. Jag har inte fått göra det ännu i mitt liv som konsult, så morgondagen ska bli kul! Totalt måste jag få ner kontraktörernas pris med ca 40% imorgon. Som sagt, omöjliga uppdrag… är de roligaste! Har precis käkat upp min room service, så nu ska jag förbereda mig med många kluriga frågor till kontraktörerna. Den första träffar jag nämligen 8.30 imorgon bitti. Wish me luck!

Innan min chef åkte på semester var det meningen att vi skulle göra min utvärdering, som fokuserar på ens första 3-4 månader på firman och sätter mål och strategier för det närmsta året. Personalavdelningen har jagat min chef efter min utvärdering ett bra tag nu.

Dock är min chef världens mest optimistiska tidsplanerare (för er som känner mig utanför den här bloggen och tycker att det kanske är jag som borde inneha den titeln, så är jag ingenting jämfört med min chef! Han skulle segra i varje match… vi snackar optimistisk tidsplanering som kan få en eftermiddags arbete att ta över en månad!) så till sist var det ganska uppenbart att utvärderingen inte skulle bli av innan han stack.

Jag bryr mig inte så mycket, visst hade det varit bra att få den ur vägen innan chefen är på semester eftersom jag är på semester i 2 veckor när han kommer tillbaks, men jag vet ju redan att jag klarat min provanställning och jag har ju arbete att göra för resten av året, minst, så jag klarar mig utan direktiv ett bra tag framöver.

Men då bestämde sig chefen för att göra något som jag skulle vilja påstå är själva epicentrum på varför han aldrig får nånting gjort i tid – istället för att ta tio minuter ur sitt schema och bara få det överstökat, spenderar han säkert 20-30 minuter på att minutiöst tala om varför han inte har tid och sedan ge en detaljerad förklaring på vad vi skulle ha pratat om i utvärderingen, om den hade skett.

Så i slutändan har i stort sett delat hela utvärderingen med mig på ett väldigt komplicerat och ostrukturerat sätt, utan att dokumentera det vilket betyder att vi måste göra hela grejen igen sen så att personalavdelningen får tillbaks sina formulär. Jag har också varit en stressad chef – hade jag varit honom så hade jag bett mig fylla i formulären med allt vi precis pratat om så att han skulle kunna skriva under dem innan han åkte och därmed fått det gjort (jag hade gjort så utan att han bett mig om han inte uttryckligen propsat på att vi ska ’göra det ordentligt’ när han/jag är tillbaks från ledigheter).

Det är dock ingenting jag hänger upp mig på för jag sköter ju mig själv, men jag kan inte låta bli att fundera på om han inte skulle få mer gjort och mött fler deadlines om han undvek alla dessa konversationer om hur lite tid han har och vad han skulle sagt om han hade tid, och istället gjorde det han pratar om att han måste göra… i tid.

Anyway, summa summarum så fick jag ju en slags utvärdering trots allt, genom att chefen berättade för mig vad han tyckte om mig och mitt arbete hos firman.

Jag blev jätteglad att höra att han är mycket nöjd med mig och att han är smärtsamt medveten om att han inte utnyttjar mina erfarenheter och kunskaper till fullo ännu. Han vet att jag är bortkastad hos min klient i Abu Dhabi – jag är överkvalificerad för vad jag gör där men vi kan tyvärr inte välja bort arbetet då varje timme jag klockar upp är värdefull, regelbunden inkomst för firman. Fast det visste jag ju redan, skönt att han plockat upp mina hintar om det dock. Han vill prata om karriärsprospekt och jag fick intrycket av att han tycker jag är kapabel till mycket mer än vad jag gör just nu, vilket är kul.

När vi väl får chansen att sitta ner och prata ordentligt (om utvärderingen bokas in i september så lär den väl ske nån gång i oktober med min chefs schema i åtanke) ska vi lägga upp en plan för min karriär. Men chefen hann tala om att han tycker jag borde leda ett eget team och använda de erfarenheter jag har till att växa firmans kapacitet inom det jag specialiserar mig på, särskilt nu när firman blivit uppköpt och det ska satsas pengar på att växa.

Och det låter ju fantastiskt – mina fingrar kliar vid tanken på att få leda ett team med konsulter. Just chefsskapet har jag verkligen saknat. Och så vitt jag vet så får man inte leda team hos firman om man inte är minst Associate Director (ett steg uppåt på skalan från min nuvarande titel) och om allt chefen säger stämmer så finns det alltså en chans att jag kan nå mitt gamla mål om att bli Direktör vid 30. Jag har 9 månader på mig to grow that baby. Håll tummarna!

Idag annonserade min arbetsgivare något som det spekulerats hej vilt om i brittisk branschpress i flera månader – att vår firma blivit uppköpt av en massiv, amerikansk konsultfirma som har över 46,000 anställda världen över. Vår firma inräknad blir det nu över 50,000 pers!

Det har kallats ‘byggindustrins sämst bevarade hemlighet’ (jag har vetat om det i flera veckor) men det var trots det en massa hysch-hysch då de var tvungna att göra allt inom New York Stock Exchange:s regelverk, vilket bland annat innebar att inget fick avslöjas offentligt innan 15.00 i vår tidszon. Så 14.29 blev hela kontoret kallat till ett obligatoriskt, internt möte klockan 14.30, där hemligheten alltså ‘avslöjades’. ‘Alright folks, stop what you’re doing, can you all go in to the big meeting room now please, come on, this is not optional, drop what you’re doing, nobody is allowed to stay at their desk’ gick min chefs chef och basunerade ut.

Det innebär än så länge inga förändringar för oss ‘på golvet’ – ingen får gå, inga löner sänks, inga kontraktsvillkor ändras etc. Tanken är istället att vår business ska expandera. Firman har varit ett partnerskap, och när 140 privata individer ska finansiera en hel firma mitt i en lågkonja, trots att vi gått med 18% vinst senaste året, finns det inte kontanter till att expandera som vi vill. Så våra partners tog beslutet att låta oss köpas av en firma med mycket god likviditet som behöver konsulter inom precis det vi gör, med villkor som att vi behåller vårt företagsnamn och att vi i princip får sköta oss själva och inte bara sväljs upp i nya arbetsgivarens organisation. Samt att ingen går.

Expansionen är verkligen spännande. Min chef ska istället för de 4-5 konsulter han har just nu ha ett team på ca 300-400 konsulter om 4-5 år, då det vårat team gör är något som fattas inom vår nya arbetsgivares organisation (och som är en växande industri runt om i världen). Nya arbetsgivaren har $6 miljarder business runt om i världen som behöver konsultation i det vi konsulterar inom… inga dåliga nyheter precis.

Jag är exalterad, jag gillar att jobba för ett stort, globalt företag som alla känner till. Karriärsprospekten är ju grymma och projekten som ett företag som har 50,000 konsulter kan ta sig an är helt otroliga. Vi snackar världsprojekt, städer och länder. “Vi” är faktiskt en konsulterande regering i ett land i Afrika. Jag visste inte ens att det gick att outsourca en hel regering!

Så jag väntar med spänning på vad som komma skall. Kul!

Åh, herregud. Jag håller på att gå igenom och kommentera ett 189 sidor långt policydokument för min klient, som är huvudansvarig för en inköpsavdelning. Nog för att det är enkelt på det viset att det finns ganska mycket att kommentera och att jag vet hur en inköpsavdelning ska skötas, men det är utomordentligt tråkigt.

Det är rent av själadödande att spendera 5-10 minuter på att kommentera en viss sektion av dokumentet och sen hoppfullt titta ner på sidräknaren och inse att man är på sidan… 23. Suck. 166 sidor kvar alltså. Bäst jag hämtar lite mer kaffe…