Hade ett positivt möte med chefen igår. Inte nog med att jag numera är ”Head of” min konsultavdelning, han hintade även att en befodran kan bli aktuell inom snar framtid. Jag ska till exempel från och med nu ”säljas” till mina klienter för samma pris som en Associate Director, som tjänar (minst) 20,000kr mer i månaden än vad jag gör.

Jag kommer att leda varje projekt vi har (hittills har jag och Chris delat upp projekten mellan oss) och chefen föreslog att vi rekryterar någon som kan stötta mig i den uppgiften. Det tycker jag låter som en förberedelse inför att befodra mig. Min arbetsgivares system är nämligen att man inofficiellt jobbar som det man vill bli befodrad till i typ ett halvår, innan man blir befodrad, för att liksom visa vad man går för.

Jag är stolt över mig själv och min prestation, och tacksam för att äntligen få chansen att bevisa för min chef och alla andra att jag är kapabel till mycket mer än vad jag varit ansvarig för hittills. Jag är ju långt ifrån nån slags perfekt supermänniska, men jag tycker inte det krävs så mycket mer än en del kommersiella kunskaper och vanligt folkvett för att jobba som Associate Director, och jag vet att jag skulle klara det galant.

Det är ju en smula ironiskt också att jag ofta antar högt uppsatta positioner åt mina klienter, trots att min arbetsgivare inte befodrat mig hittills. På ett projekt är jag till exempel vice direktör åt en klient som förlängt vårt uppdrag i flera år.

Anyway. Nu håller vi tummarna för att jag inte gör bort mig på något sätt, och att allt vad chefen hintat om går i lås. Att bli Associate Director innan jag flyttar hem till Sverige vore en prestation jag skulle vara nöjd med. Jag satte ju upp mina mål när jag var i yngre 20-årsåldern: att bli chef vid 25 och direktör vid 30. Chef blev jag när jag var 24 och nu är jag förvisso 31, men jag får hellre en direktörstitel ett år ”för sent” än inte alls!

Hoppas!

Oj oj, nu är det mycket att göra. I precis samma stund som jag tog över rodret över vår avdelning från min kollega Chris förra veckan, damp det ner 4-5 upphandlingar på mitt skrivbord. De är alla massiva, och det är naturligtvis nästan exakt samma deadline på allihop.

Och sen åker jag ju på semester nästa vecka vilket betyder att tisdag är min sista arbetsdag. Så det är lite semesterstress i kombination med upphandlingsstress som råder, hand i hand med en viss press på mig att prestera riktigt jäkla superbra kostnadsförslag så att chefen fattar att jag är grym på detta och förtjänar en befodran mot slutet av året.

Jag ÄLSKAR situationer som dessa. Har inte känt mig så här stressad (på ett bra sätt!) på mer än två år. Jag trivs som fisken i vattnet med en telefon som ringer konstant, möten hit och dit, press på att leverera och tighta deadlines. ÄNTLIGEN!

Måtte jag fortsätta att chefa över min lilla avdelning. Jag har en kollega kvar som är ett steg högre upp än mig på skalan, Mike. Han är fram tills juli baserad på heltid i Muscat, Oman så det finns ingen chans att han tar över innan dess. Därför är min plan att göra ett superjobb så att min chef inte ser någon anledning att ge rodret till Mike i sommar, bortsett från när jag går på mammaledighet i slutet av augusti det vill säga.

Än så länge går det bra. Min chef är precis som jag ”uppfostrad” karriärsmässigt i Londons finansdistrikt (där jag började jobba som 18-åring), där den rådande kulturen är tydlig. För att komma nånvart måste man vara väldigt alert, man måste våga ifrågasätta, acceptera kritik och inte vara rädd för att vara den enda som går emot strömmen (skapa ett namn för sig själv, liksom).

Min chef förväntar sig att man uppför sig precis så, vilket har varit tufft för vissa kollegor att acceptera, men det är skönt för mig eftersom det är så jag är van att jobba. Dock är det ganska ovanligt att det fungerar så i Dubai, där hierarkin ofta är extremt tydlig och auktoriteter regelbundet ber fårskocken kasta sig ut för ett berg, vilket de också gör.

Men sån är alltså inte min chef, skönt nog. Vi funkar bra ihop!

Bara igår satt jag i ett möte i Abu Dhabi och förklarade för en (nya zeeländsk) direktör varför jag tyckte att vi inte skulle göra som han sa. Det kanske är en mer självklar grej att göra i Sverige (där jag vet att organisationer är mer horisontella än t.ex. England, USA eller Dubai), men i Dubai gör man inte så, om man inte arbetar för folk som min chef det vill säga.

Det märktes att chefen tyckte jag klarade mig bra och han såg ganska road ut medans jag debatterade med direktören. ”Good point” sa han lite då och då när jag radade upp alla skäl till varför direktören hade fel och jag hade rätt. Och det är ju ett erkännande bara det. Särskilt från en person som min chef, som inte direkt är de stora gesternas man.

Gött mos!