Min chef, som inte skakar hand med kvinnor (eller rör vid dem på annat sätt) utav religiösa skäl önskade mig ett försenat grattis på kvinnodagen idag. Wow!

Han gav mig också lite feedback på hur jag är som person och hur jag är att vara chef över (inte för att jag bad om det, men jag uppskattade det ändå). Han sa att det är uppenbart att jag inte gillar att bli tillsagd vad jag ska göra eller att bli chefad över. Jag var förvånad för jag hade aldrig trott att det skulle framgå så tydligt (jag gör allt för att dölja det!) – min familj sitter säkert och fnissar medans de läser detta för det är ett väldigt typiskt drag hos mig. Min pappa brukade alltid uppgivet sucka när jag var liten och jag inte ville göra som han eller mamma sa, och säga “Jaja, gör vad du vill, för det gör du väl ändå”…

Chefen sa också att det är tydligt att jag har väldigt starka värderingar och principer och att om jag nu ska bli konsult så måste jag tänka på att tona ner det lite ibland. Jag frågade om han tyckte jag var arrogant (det vill jag verkligen inte vara!) men det gjorde han inte. Han sa att han alltid uppskattat mig för mina starka värderingar och han sa att jag absolut inte får ändra på det, men att om jag ska arbeta med klienter så får jag lära mig att kompromissa mer. Och det har han nog rätt i. Fast han vet ju inte hur mycket jag redan kompromissar..!

Och när jag är konsult så är jag ju faktiskt anställd för att kunna ge råd om hur saker och ting bör vara, jag är ju “experten” helt plötsligt… annat är det på nuvarande jobbet där jag jämt blir ifrågasatt och måste rättfärdiga allt jag gör och säger, klart mina värderingar märks lite tydligare då iom. att jag ofta befinner mig i en försvarsposition.

På nya jobbet kommer jag ju dessutom att jobba med britter och då min arbetslivserfarenhet (= min expertis) kommer från England så kommer jag ju inte att behöva förklara mig ideligen, de vet ju redan varför saker och ting bör vara på ett visst sätt då vi kommer att ha nästan likadana erfarenheter och referenser. På nuvarande jobbet finns inte den kunskapen eftersom ingen jobbat med det jag gör förut.

Men jag är samtidigt glad över att han sa det, för jag är väldigt stolt över mina värderingar och de är väldigt, väldigt starka hos mig. Det är något jag fått utav mina föräldrar via min uppfostran och jag tror det är kärleken till mina föräldrar som gör mina värderingar så starka och djupt rotade. Kompromissar jag bort det jag tror på känns det som om jag kompromissar bort mitt arv och min familj… och det kan jag inte göra.

Äsch, det går säkert att vara en konsult med starka värderingar och principer. Jag vägrar se det som något annat än en tillgång!

Nu har jag berättat för alla direktörerna jag jobbar för att jag ska sluta. Jag har fått många gulliga meddelanden, Generaldirektören för världens högsta byggnad skrev en fin privat hälsning. Känns lite vemodigt att lämna teamet och inte längre jobba med såna ikoniska projekt, att inte arbeta för en av de största fastighetsutvecklarna i världen… men sånt är livet. Nu blir det att ta tag i nya projekt och utmaningar istället… och få mycket bättre betalt!

Jag räknade precis ut att jag har 6 semesterdagar att ta ut fram till sista dagen i mars, och med de två dagar jag tänkt ta nästa vecka när S & S är här samt min lediga eftermiddag idag (och en ledig eftermiddag jag tog nån gång i februari) så har jag nu tre dagar kvar att ta innan jag slutar. Vad gött! Då kanske jag får några dagar ledigt innan jag börjar det nya jobbet – det vore kul, för jag skulle till exempel verkligen behöva gå till frisören och polera mig innan jag presenterar mig för nya kollegor.

Nu fick jag en idé – kanske ska jag ta sista arbetsdagen ledigt och boka in en heldag med massage, ansiktsbehandling, frisörbesök och lite shopping, dagen innan jag börjar mitt nya jobb? Gud vad kul det hade varit, en grym start på mitt nya liv!

Jag har världens bästa team här på mitt nuvarande jobb, jag kommer att sakna dem så mycket. Vi är ett litet men ihopsvetsat team. De är alla från Filippinerna och jag har fått kämpa med dem för att de ska sluta kalla mig “madam” och istället kalla mig vid förnamn. De har praktiskt taget levt i chock de senaste 2,5 åren över att ha en chef som mig. Som svensk och dessutom van vid det brittiska arbetsättet är jag en väldigt annorlunda chef i deras tycke.

Jag tror att i manga länder på sydkontinenten så är det mer en “master-follower”-mentalitet med det här med ledarskap, alltså att någon auktoritet leder och de andra bara följer. Men så kan inte jag jobba, tänk er att behöva beordra allting och behandla vuxna människor som om de vore dagisungar. Nej, jag har kört på min stil som är att behandla folk med respekt, ge folk ansvar, vara ärlig och skapa en atmosfär av trygghet och välkommnande. Med mig som chef ska man inte behova vara orolig för om man har ett jobb eller inte, man ska inte undvika att erkänna misstag på grund av rädsla för konsekvenser, man ska inte behöva ljuga om att man inte trivs eller känna sig ouppskattad. Så länge folk jobbar hårt och gör vad de ska har de alltid mitt fulla stöd och uppskattning.

Jag har försökt lära dem så mycket jag kan och ge dem självförtroende och få dem att känna att de är behövda och utför ett viktigt arbete, vilket de alla gör. Jag skämtar med dem och jag är ärlig om förändringar och mina egna misstag och det har gjort att jag är en populär chef.

Det kanske låter storslaget, men jag är medveten om att det inte beror på att jag på något sätt är en fantastisk människa eller chef, det handlar bara om att folk här ute i positioner lite längre ner på karriärsskalan inte är vana vid att bli behandlade som jämlikar av sina chefer. Jag skulle lika gärna kunna varit superorättvis mot dem varje dag i två år och ingen skulle sagt nåt, men så kan man ju inte göra om man har minsta tillstymmelse till moral i kroppen.

Trots det så är det många som “vet bättre”, det vill säga människor från England, USA etc. som fått en god utbildning, levt i ett demokratiskt samhälle och rimligtvis borde veta att man bör behandla alla medmänniskor med respekt, som totalt tappar den vetskapen när de flyttar hit och behandlar sina anställda som boskap. Jag ser och träffar på små kolonniala tyranner varje dag. Jag vägrar att bli sån, jag skulle aldrig kunna behandla människor så, oavsett situationen.

Men det är väl därför jag jämt blir refererad till som “politiskt korrekt” också. Det kanske jag är, men jag har alltid varit väldigt anti-rasistisk etc., och det skulle vara som att slita ur en kroppsdel om jag inte kunde vara så jag tycker känns bäst att vara. Bara tidigare idag satt min kollega och drog rasistiska skämt på lunchen, och efteråt tittade han lite märkligt på mig och sa “jag borde komma ihåg att inte dra såna här skämt framför dig, du har ju inte ens sagt nåt men jag skäms redan”. Jag brukar inte säga ifrån (each to their own, liksom), men på nåt sätt så får alla trots det uppfattningen om mig att jag inte uppskattar sånt skitsnack, vilket ju är helt rätt.

Hur som helst, mitt team är grymt och jag är så himla stolt över dem alla. Ingen utav dem är dock nöjda med lön och position på företaget så nu när jag slutar har de alla börjat söka andra jobb. Min assistent är jättenära till att få ett jobb i Abu Dhabi. Jag kan inte göra annat än att hjälpa dem med referenser och annat. Känner mig lite olojal mot min nuvarande arbetsgivare men faktum är ju att om de hade tagit hand om oss alla, hade vi nog gärna stannat kvar. Men nu har de inte tagit hand om oss och därför så kommer folk att försvinna.

Till sist så hoppas jag att det faktum att jag slutar kommer att göra saker och ting lite bättre för de som är kvar – nu kanske arbetsgivaren inser att de måste börja befodra folk för annars kommer alla sluta. Hoppas det, för mina kollegors skull.