Saturday night blues

Written by Eponine on februari 7th, 2010

Så är helgen till ända, klockan är faktiskt redan söndag. Vad fort det går. Jag har varit på ett superhumör hela helgen. Jag tror det beror på att jag pratade med mamma i ca en timme i torsdagskväll; att snacka med svenskarna får mig alltid att känna mig som om jag fixar precis vad som helst och hela min bröstkorg fylls av kärlek. Det låter kanske OTT men det är verkligen så jag känner. Tänk om jag bodde där och kunde känna mig sån jämt, inte bara nån gång då och då?

Jag gjorde mina ärenden igår och fick tag i kavajen till kjolen jag köpte häromveckan, så nu har jag en ny jobbkostym, skönt. Fanns bara en kavaj kvar i min storlek, lucky me! Har inga andra nyheter att förtälja, kylen kom inte idag som sagts, utan den kommer imorgon istället tydligen. Jag önskar verkligen att de berättat det i förväg så att jag sluppit gå upp tidigt imorse för att vänta på dem fram till klockan 15 då D ringde och berättade att de inte kommer, men jaja. Nu fick jag ju iallafall “chansen” att stanna hemma och städa ordentligt. Har skurat både badrum och kök. Om/när kylen nu kommer på plats så kommer det vara görfräscht i köket, redo för D och jag att köpa upp oss på mat igen.

Nu sitter jag har med en kopp “Himlagott”, det blir sista koppen då teet är slut nu. Himlagott får mig alltid att tänka på Vivi. Jag hoppas att hon och Mark kommer och hälsar på oss i Dubai nån gång under året, för till London kommer nog inte jag på ett tag. Jag saknar det, både London och Essex, men iom. att en resa till England alltid kostar mig några dagar som kunde spenderats i Sverige, blir det liksom inte av. Sverige & svenskarna vinner alltid.

På tal om London så fick jag ett mail av min gamla kollega Paul från mitt förrförra jobb. Vi har hållt kontakten lite sporadiskt och jag har vetat om att han investerat pengar i en fastighet här ute i öknen. Han mailade mig från Heathrow imorse och berättade att han var på väg till Hongkong och skulle stanna i Dubai i fyra nätter på vägen hem, med anledning av hans fastighetsaffärer, och undrade om vi kunde ta en drink eller tre. Vore verkligen jättekul, hoppas det blir av. Han har både blivit make och pappa sedan vi sågs sist så det finns en hel del att snacka om!

Jag har en tuff arbetsvecka framför mig. Imorgon ska jag spendera hela dagen i tornet och har ett möte efter ett annat. Jag har försökt skala ner lite på vad jag gör i tornet, inte för att någon bett mig utan mer utav self preservation instinct, men trots det och att den officiella öppningsceremonin nu är över, är det ändå väldigt, väldigt stressigt. Stress är inte direkt ett nytt koncept i min värld, men jag har insett att det inte finns nån poäng med att öka stressnivån på grund av grejer som ändå inte spelar nån roll, som ingen nånsin kommer att tacka en för. Så på grund av det så skalar jag ner min roll i tornet lite och ska försöka fokusera mer på mitt “day job”.

Jag har till exempel fått min ansökan om att rekrytera en assisterande chef, en till ekonom och en kapitalinvesteringsspecialist godkänd sedan någon månad tillbaka, men jag har inte ens hunnit skriva ihop en ordentlig arbetsbeskrivning som vi kan rekrytera mot. Min chef har dessutom godkänt att min titel ändras från Kontraktschef till chef för kommersiella aktiviteter, vilket är grymt. Kontrakt och sånt är kanske 10% av vad jag gör, Kommersiell Chef är egentligen en mycket bättre beskrivning på vad jag gör då jag ju har hand om budgetar, betalningar, inköp, kapitalinvestering, upphandlingar, tillgångsinvestering, förhandlingar, fakturering, performance management, tja, en massa saker som inte har så jättemycket med kontrakt att göra. Skumt egentligen, jag som fick askassa betyg i matte i skolan och aldrig ens har läst en simpel ekonomikurs. Jag skulle ju bli journalist?!

Nåväl, imorgon ska jag försöka avsluta lite fler grejer i tornet så att trycket blir lite lättare för mig att handskas med och de får stå på egna ben lite. Ska ha “redovisning” för en upphandling för avfallshantering som jag skött och precis förhandlat klart, jag vet att jag fått ihop en riktigt bra deal men eftersom teamet i tornet alla är nya så är det alltid intressant att höra hur de reagerar. Hoppas Generaldirektören tycker att det är bra, för det blir min sista upphandling för dem nu på ett tag, vore skönt att få den godkänd och klar.

Bäst att hoppa i säng nu kanske om jag ska orka med teamet i tornet imorgon… de vill alla att jag ska prioritera just deras grej och står gärna vid mitt skrivbord och tjötar hål i huvudet på mig. Ska förbereda mig genom att ha på mig min nya kostym och killer high heels, samt köpa en jättestor kaffe på vägen in. Wish me luck!

 

Friday love

Written by Eponine on februari 5th, 2010

Åh, sköna fredag.

Har ätit fredagsfrulle med D innan han åkte till jobbet, som i nuvarande brist-på-kyl-tider bestod av svettig ost, svettig salami, varm juice och halvkackig mjölk i kaffet. Lagom till att det var dags att ställa ut en kasse frukostmat på balkongen igår kväll (vi äter ju bara frukost hemma på helgerna) hade en ökenstorm rullat in och det var ca 20-25 grader ute inatt (det har varit iallafall 15-20 hittills), så imorse var frukostmaten alltså lite mindre fräsch än vi hoppats på. Men det rostade brödet och svenska kaffet var trevligt iallafall.

D är på jobbet nu och jag har precis duschat & klätt på mig och sitter nu här framför datorn och väntar på att mitt hår ska torka (jag använder aldrig fönen på helgerna, vet inte varför) medans jag dricker mer svenskt kaffe och lyssnar på en blandning av Melanie Fiona, Beyoncé, Angie Stone och Amy Winehouse. Musik är verkligen något jag inte ägnar tillräckligt med tid åt. Borde lyssna mer och upptäcka fler artister, men vem har tid med det egentligen, som fulltidsarbetande career woman.

Nu ska jag ut och göra lite ärenden, måste till banken, posten, bokaffären och till Omega-butiken för att sätta in ett nytt batteri i min klocka (som jag fick av D i födelsedagspresent när jag fyllde 27), ska se om jag kan hitta en kavaj som tillhör en kjol jag köpte förra veckan också. Köpte en pencil-skirt i svart med små, små vita prickar på rea, satt som en smäck och var precis rätt längd (strax nedanför knät). Det fanns en tillhörande kavaj också men i just den butiken fanns bara en kavaj kvar som var i helt fel storlek, så jag tänkte åka till en annan butik och se om den finns där. Gäller att passa på.

Men först ska jag dansa lite för mig själv till Beyoncé, dricka upp mitt kaffe, slänga i en tvätt och hoppas att mitt hår torkar snart. Adios! Ha en grym fredag!

Photo 105

 

Ingen ko, ingen kyl

Written by Eponine on februari 4th, 2010

Jag har varit väldigt effektiv på jobbet den här veckan. I stort sett hela veckan har jag haft möten hela dagarna. Det har verkligen varit extremt, med möte kl 9-10, ett annat 10-11 och så vidare hela dagen lång. Men i onsdags fick jag ett ryck och ställde in några möten och spenderade hela dagen med att bocka av saker på min mentala att-göra lista och det ledde till att jag fick massvis gjort. Så skönt!

Privat är det dock ett dåligt organiserat kaos, som vanligt. Vår kyl slutade fungera i veckan och då den är integrerad med frysen bakom köksskåpsdörrar var det tvunget att bryta loss halva köket för att få ut kylen & frysen. Några gubbar tog med den till sin verkstad för att byta kompressorn och vi får förhoppningsvis tillbaks den på lördag.

Under tiden så har vi ju ingen möjlighet att kyla och frysa mat, så vi har mest ätit take-away mat under veckan. Till frukost imorgon får jag nu gå och köpa världens minsta mjölkflaska, en superliten ostbit och ett mini-juicepaket som vi sedan ställer ut på balkongen över natt. Det blir väl som lägst 15 grader om natten nu i vintertid men det är ju åtminstone bättre än de 25 grader det är inomhus. Det vi inte äter/dricker upp imorgon får vi slänga.

Vad är det man säger, man saknar inte kon förrns båset är tomt?

 

Gammelman

Written by Eponine on februari 2nd, 2010

D fyller 40 i år (på juldagen, så det är en bit kvar) och det märks. Han dricker knappt nån alkohol längre, hans annars nästan svarta hår är allt mer uppblandat med vita strån, han sover inte särskilt mycket på nätterna och är uppe med tuppen varje morgon inklusive helgerna. Han somnar i soffan framför teven nästan varje kväll och tycker att det är underhållande att ta en kopp kaffe och läsa en tidning. Igår kom dödsstöten för hans ungdom… jag hjälpte honom att prova ut glasögon.

Tur var väl det, för de han själv valt ut fick honom att se ut som om han var 69 och inte 39. De var stora, lite halvrunda och helt fel för hans ansikte. Jag må inte vara något stilorakel, men jag vet iallafall vad man bör leta efter när det kommer till glasögon, då jag själv haft dem sen jag var 11 år. Något alla vana glasögonbärare vet, oavsett smak och stil, är väl i alla fall att man måste välja ordentligt, för de glasögonen man väljer får man sen dras med i minst 3-5 år nånting, kanske mer. Iallafall om man köper riktiga glasögon.

D har ett ganska litet, avlångt huvud och små ögon, så jag rekommenderade raka, lite fyrkantiga glasögon med en tunn ram. D är den sortens person som helst vill välja saker själv, han lyssnar i stort sett aldrig på vad jag säger och skulle hellre bära en riktigt skitful tröja han valt själv än en som är fin men som någon annan valt. Han är passionerat motsatt till att “vara som alla andra”. Men lyckligtvis lyssnade han på mig igår efter att han provat 30 glasögon som var raka motsatsen till det jag föreslog, och valde slutligen ett par jättefina glasögon från Armani, som dessutom var på rea.

D var 28 när vi träffades (fast han sa att han var 26… och jag var 18 men sa att jag var 22… men det är egentligen en helt annan historia!) och även om jag förstår att människor blir äldre så slog glasögonutprovningen liksom fast det i marken. D är numera medelålders. Och jag är nästan 30. Vad hände egentligen?

 

Home sweet home

Written by Eponine on januari 29th, 2010

Nyss hemkommen från en dags shoppande, inget extravagant, bara saker som behövdes. Påminn mig nästa år när Dubais shoppingfestival (dvs. rea) drar igång igen att inte gå till världens största shoppingcentrum samma dag som festivalen öppnar, som råkar vara en helg, som råkar vara precis efter löning… Guuud så busy det var!

Jag har krupit ner i en t-shirt och leggings nu och ska gå och hälla upp ett glas vin. Sen blir det take-away mat för andra dagen i rad, vår kyl har suckat sin sista suck och all mat inuti är förstörd…

Photo 97

 

Tvära kast

Written by Eponine on januari 28th, 2010

Jag hade inget att oroa mig för, min chef var förvånansvärt mjuk under min utvärdering. Jag utvärderade i stort sett mig själv och han gick antingen med på det eller inte. Jag fick samma betyg för 2009 som för 2008 vilket är ett av de bästa man kan få. Gött! Nu när jag fått så bra betyg två hela år i rad så är det ju mycket enklare att rättfärdiga en befodran.

Chefen berättade att han skickat in en ansökan om befodran för mig men att vi måste låta maskineriet göra sitt. Jag vet inte om jag tror honom eller inte. Men nu vet jag iallafall att han genuint tycker att jag är duktig på vad jag gör. Han sa att en av mina bästa egenskaper är att jag är mycket medveten både om mina talanger och tillgångar liksom mina svagheter, och det gör mig svår att kritisera (vilket han gillar för han hatar när någon kritiserar hans team). Han tycker jag är väldigt kompetent och en skicklig förhandlare.

Han var imponerad över hur jag tar kritik (jag accepterar och förbättrar, i stort sett!) och att jag i stort sett aldrig skyller ifrån mig utan tar ansvar (ovanligt i Dubai). Jag var väldigt stolt över så bra feedback, särskilt med tanke på att min chef är emirati och hans kultur och ledarstil mycket skild från den man är van vid i Europa. Han skäller ju på mig jämt så jag var nästan helt säker på att han skulle ge mig ett skitbetyg, men det är just det som är den stora skillnaden – i hans kultur betyder skällsord styrka, det är inte ett tecken på något annat än att han är bossen. Jämförelsevis så skulle en brittisk chef väl i stort sett aldrig skälla på en anställd om de inte begått ett gravt misstag.

Sen undrade han vad jag skulle säga om han skickade mig till Egypten. Han ville ha ett svar där och då, på en permanent flytt dit. Jag svarade att jag skulle vara positiv men att jag skulle behöva konferera med min man först (jag låtsas ju att vi är gifta). Egypten vill låna någon med kunskap och erfarenhet från min chefs team att få ordning på fastighetsförvaltningen och chefen tänkte på mig, jag gissar att han gjorde det eftersom jag är den enda barnlösa chefen. Han frågade hur jag är bunden till Dubai och jag sa att det enda som håller mig kvar här är min man, mitt jobb och mina katter.

Jag sa inte att jag egentligen är på väg hem, för om de vill skicka mig till Egypten skulle företaget betala för flytten och ge mig en befodran, så jag skulle ju kunna göra det i 1,5 år nånting och sen flytta hem som planerat. Det är ju inte en så stor uppoffring egentligen och det skulle väl vara kul att bo i Egypten i något år.

Ska snacka med D ikväll och höra vad han säger, jag är lite osäker på hur det är med golfjobb i Egypten men finns det jobb så kanske vi sticker iväg. Det skulle ju definitivt bota min Dubai-trötthet!

Nej, nu ska jag sortera bort lite papper och sen gå och handla kattsand, gå hem, beställa asiatisk mat, hälla upp ett glas vin eller tre och njuta av att det är helg. Adios!

 

Tuff pojkvän och tuff chef…

Written by Eponine on januari 28th, 2010

Efter en ganska lång period av att bara komma överens, hade jag och D ett smärre gräl igår. Sakerna vi grälar om är verkligen patetiska. Oftast grundar det sig i att jag känner mig som en hemmafru, vilket verkligen irriterar mig då jag satsat hårt sen jag var tonåring på att inte fastna i nån kvinnofälla. Igår hörde jag inte av D under eftermiddagen (vi brukar höras varje dag och stämma av inför kvällen) så efter jobbet (jobbade över 1,5h) gick jag och handlade middag, kattmat och knallade hem.

Jag tog hand om katterna, lagade en middag bestående av ugnsgrillad lax med krossad potatis, kall citronsås och sallad. Mitt i matlagningen ringde D och berättade att han skulle spela tennis efter jobbet och att han skulle äta på jobbet. Tack för att du ringer och berättar det klockan åtta på kvällen.

Jag funderade på att slänga maten men det kunde jag inte med. Ställde mig och vek tvätt, plockade i och ur diskmaskinen, vek lakan och slängde in en ny tvätt. D kom hem. “Finns det nån mat över?”. Det gjorde det, trots att han ju skulle ätit på jobbet. Pucko. Han åt maten och borjade kolla på Australian Open på teve. Klockan var redan tio så jag gick och lade mig. D kom in och stängde av luftkonditioneringen. Jag bad honom sätta på den igen (han var ju inte ens i samma rum som mig, så ohyfsat) vilket han gjorde.

Jag läste lite i min bok. Hade jätteont i nacken så bad honom komma och massera den vilket han vägrade att göra. “Jag kollar ju på tennisen, tänk om det var SATC-maraton, du skulle aldrig komma och massera min nacke då, nej, jag tänker inte massera din nacke”. Så himla elakt! Så jag har jobbat i 11h, kommit hem och lagat mat och husfruat och allt han gjort är att jobba (i ca 8h), spelat tennis, ätit maten jag lagat och sen kollat på teve, och han kan inte ens göra en sån liten grej? Grälet var i full gång…

Så idag är jag trött, sov knappt igår för när vi väl börjat gräla försvann min sömnighet helt och hållet och jag låg vaken länge och tänkte på saker och ting.

Idag har chefen bestämt sig för att vi ska hålla min årliga arbetsutvärdering, av alla möjliga dagar. Känner mig inte direkt på topp för att fightas för ett gott betyg. Ibland säger chefen tanklösa saker och på fel dag kan jag känna tårar bränna bakom ögonlocken, måtte det inte vara så idag för jag vet inte om jag orkar stå emot.

Arabiska chefer ska alltid vara så tuffa. Min chef är en ganska resonlig man egentligen, men när det kommer till personal ska man “styra” inte “leda” inom den emirati-arabiska kulturen, och det arbetar han efter skoningslöst.

Min senaste utvärdering skedde för ett år sedan, strax innan min f.d. chef slutade. Som tur är hade jag framförhållningen att be min nuvarande chef närvara vid den utvärderingen så att han fick chans att ge medhåll. Jag fick en riktigt bra utvärdering av f.d. chefen vilken min nuvarande chef höll med om, och med tanke på min arbetsbörda det senaste året och allt jag åstadkommit, har jag inga planer på att acceptera ett lägre betyg än det jag fick för 2008.

Förr var ens årliga bonus länkad till betyget man fick i utvärderingen – ju högre betyg desto bättre bonus. De har inte betalat ut några bonusar på två år och har inte gjort några utvärderingar på ett år, så när vi nu behövt göra utvärderingar igen (hela processen har omlanserats med nya formulär och sånt) ryktas det om att det kanske är bonusdags igen, jag hoppas inte på nånting men oavsett vad man “får” för det så är det ju alltid bra att ha ett gäng höga utvärderingsbetyg att sitta på.

Tänk på mig klockan 12 svensk tid, för då sitter jag i chefens kontor i Dubai Mall (han har tre kontor) och blir utvärderad, med ett jobbigt gräl och ingen sömn i ryggen… hoppas han inte är för elak, för då börjar jag nog lipa.

 

Dubai + shopping = sant

Written by Eponine on januari 27th, 2010

Åh, Bloomingdales i Dubai Mall ska öppna den 1 februari, hurra! Dubai må inte vara den billigaste staden att shoppa i (trots att moms inte existerar här) men urvalet blir verkligen bara bättre och bättre. I Dubai Mall kan man välja mellan en massa stora varuhus nu – Galleries Lafayette (Paris), Debenhams (UK), Marks & Specncer (UK), Bloomingdales (USA) och en massa andra stora och små butiker – Sephora, Forever 21, Harvey Nichols, Monsoon, Gap, H&M… alla stora nationers stora kedjor finns representerade.

Kanske verkar det trist med “high-street”-shopping men jag utmanar vem som helst att resa till New York till exempel och inte ta en sväng förbi Sephora, Bloomingdales etc., åka till London och inte besöka Harvey Nicks, Marks & Sparks eller Topshop. Jag tror inte samma urval existerar någon annanstans på jorden. Jag vet iallafall att Bloomingdales i Dubai är det första Bloomingdales-varuhuset utanför USA.

 

Egoism, idioter & goda nyheter

Written by Eponine on januari 26th, 2010

Helgen som kommer skall gå i egoismens tecken, har jag bestämt. Jag ska bara göra njutbara, själviska saker som gynnar me, me, me…. Jag ska ligga vid poolen ett tag och slipa lite på mig själv, jag ska gå och shoppa (inget spännande, bara lite nödvändigheter), jag ska göra cocktails och vi ska beställa hem mat från en ny asiatisk restaurang och dricka vin till det. Så det så. Lyx & egoism. I like it.

Imorgon har jag ett ångestladdat möte under morgonen, egentligen är det busenkelt då det bara handlar om att jag ska ge feedback till en kontraktör på varför de inte vann två upphandlingar som jag avslutade i december förra året. Men direktören för kontraktören är en så otroligt obehaglig människa att jag inte ser fram emot det alls. Han lägger ord i munnen på mig och ska jämt hålla på och spekulera om att jag motverkar honom och hans företag. Han kan inte acceptera att det finns andra företag som ger oss bättre offerter både verksamhetsmässigt och ekonomiskt, utan om han inte vinner så är det definitivt en maskopi som motverkar honom personligen.

Han lägger så mycket känsla i allting hela tiden, jag har sagt åt honom att vara mer saklig och hålla sig till fakta, men det är han okapabel till. Han är säkert över 60 och jag känner mig oartig när jag måste spänna ögonen i honom och säga ifrån på skarpen, men han ger mig inte mycket val. Oftast när jag behöver träffa den här mannen ser jag till att ha en kollega med mig, då han har en ovana att efter våra möten spekulera i en massa jag sagt och sprida det vidare till alla som vill höra, vilket leder till en massa rykten som flyger hej vilt och som inte stämmer. Har jag ett “vittne” med mig kan de ju intyga att jag inte sagt alla de där sakerna.

Om han frågar mig om han vunnit upphandling X och jag säger “som du vet kan jag inte svara på det förrns upphandlingen är över”, börjar han le och säga “jag ser på dig att vi inte har vunnit, vem är det som vunnit då, är det företag Y?” och så upprepar jag igen “återigen, och som du vet, jag kan inte svara på såna frågor” och då säger han “aha, så det är företag Z, nu förstår jag”. Det finns liksom ingen logik i hans resonemang alls. Sen tar han sina slutsatser och berättar om dem för alla som vill höra, som om de vore fakta. “Ja, jag träffade Linda igår och hon berättade att företag Z har vunnit upphandling X”, vilket jag ju alltså inte alls gjort. Såna människor är farliga.

Imorgon är det dessvärre ingen kollega ledig så jag får träffa honom själv. Jag fasar för vad som komma skall. Jag tackade precis nej till hans årliga garden party för andra året i rad så han är säkert skitsur nu och har en massa nya konspirationsteorier att delge. Jaja.

Till de godare nyheterna hör att vårt hus i England blev uthyrt bara två dagar efter att det blivit tillgängligt. Den nuvarande hyresgästen flyttar ut i mitten av mars och de nya betalade depositionen i söndags och flyttar in nån dag efter att nuvarande hyresgästen drar, så nu är det i stort sett helt säkert att vi inte får nån tom tid i huset. Jätteskönt att kunna lita på att hyran kommer in, den är dessutom nästan tusen kronor mer per månad nu än innan, gott!

Davids mamma har precis genomgått en hysterektomi (heter det så i Sverige också? Man tar ut hela livmodern) då hon haft en snörig cysta stor som en mindre fotboll inuti sig. Så läskigt, men operationen gick bra så det är vi tacksamma för. Hon är i god form, D’s mamma, men ändock över 65 år gammal så kanske inte purung längre.

Har nu druckit upp min kopp apelsinte så jag ska gå och vika tvätt tillsammans med D och sedan hoppa i säng med min nya bok och en varm katt eller två. Adios!

 

Skitsnack

Written by Eponine on januari 25th, 2010

Har precis tittat på Uppdrag Granskning som sändes den 20 januari och handlade om inhyrda arbetare (alltså folk som jobbar för Manpower, Proffice osv.). Jag brukar titta på Uppdrag Granskning, så länge Janne Josefsson inte är med tycker jag det är ett bra program med intresssanta vinklar (min göteborgskärlek till trots tycker jag han är en riktigt kass journalist som bara kommit dit han kommit för att han spelar lite macho). Men programmet om inhyrda arbetare var ju total bullshit.

Nu tycker säkert många jag är elak, men det där var verkligen en summering av svenskarna i ett nötskal. Så, er arbetsgivare behöver lossa på de fasta kostnaderna och låter folk gå, potentiellt rakt in i arbetslöshetens vakum. Ni blir anställda av ett bemanningsföretag som säljer er tillbaks till er före detta arbetsgivare, dag for dag. Ni får inte tacka nej till arbete… vilket låter som en snyfthistoria. De intervjuade sitter i teve och har nästan tårar i ögonen när de berättar att de måste sitta hemma och vänta på samtal och “inte kan gå och shoppa i Göteborg” på veckodagarna. Ja, stackars er.

Men – om ni inte arbetar, får ni betalt, hela 90% av er lön för att sitta hemma och kolla på teve. Visst, ni måste vara beredda på att bli inkallade till jobbet mellan 7-17 varje dag, men ni har helgerna lediga och blir inte inkallade varje dag. Vad är problemet? Jag förstår att det känns surt att “jobba extra” för företaget som alldeles nyss var ens arbetsgivare, men det är väl inte världens ände?

Det är väl ändå ganska bortskämt att klaga på att man har ett arbete där man inte behöver jobba jämt men ändå får betalt? Särskilt då alternativet är arbetslöshet, för det måste det ju vara, annars hade väl de som beklagar sig gått och skaffat sig ett annat jobb… eller?

Så typiskt svenskt, ska ha det ultrabekvämt, nån annan ska ta risk & ansvar och klaga ska det göras. Herregud.