Igår kväll var D som sagt ute på leaving drinks med sitt jobb. Han förväntade sig nog ingen vild kväll då hans närmsta kollega är bortrest och han inte tycker om sin chef så värst mycket, och resten av deltagarna är folk han inte umgås med så flitigt. Men han ville ju ändå säga hej då och köpa dem alla några rundor. Han har trots allt arbetat där i 3 år.

Jag stannade som sagt hemma och kunde inte sova. Jag gick och lade mig vid 23, efter en ansiktsmask och lite kvalitetstid med katterna. Dock gick det verkligen inte att sova. Jag vred och vände på mig men det gick inte.

Jag och D hördes av igenom natten. Han var inte jätteonykter men hade uppenbarligen druckit några öl. Sista gången jag hörde av honom var vid 04. Då satt han i en bil och var enligt egen utsago på väg hem och skulle vara hemma om en halvtimme. Först sa han att han fått skjuts av nån, och sen att han satt i en taxi. I bakgrunden hördes pipet som går igång när bilen går i över 120 km/h.

Som sagt så kunde jag inte sova. När klockan slog 05 gav jag upp – jag behövde ju gå upp klockan 6 för att komma till jobbet i Abu Dhabi. Jag ringde D för att kolla vart han tagit vägen. Mobilen avstängd. Mina varningsklockor gick igång. Jag ringde om och om igen utan att få tag på honom.

Jag fick panik. Mitt hjärta slog så otroligt hårt och hoppade över flera slag. Jag grät och tänkte på vad som kunde ha hänt. Hade bilen han satt i kraschat? Hade hans dåliga ölsinne fått honom arresterad? Jag bad till Gud (som jag ju inte tror på) att D skulle svara i mobilen.

Jag fixade med jobbet så att jag kunde komma in vid lunchtid (med hopp om att han skulle vara hemma vid det laget) och ringde säkert D en gång i kvarten i flera timmar, utan resultat. ‘The mobile phone you have called is either switched off or outside the coverage area’. Vid halv nio på morgonen ringde jag till sjukhuset dit alla ambulanser går. De hade en 45-årig brittisk man vid namn David, men resten av hans detaljer stämde inte överens med min D (som ju dessutom är 39 år gammal, inte 45).

Jag ringde även till bårhuset (inget resultat) och hackade mig in på hans facebook-konto för att se vem som varit med på the leaving do. Jag känner hans f.d. kollega Marat hyfsat väl (armenier med militär bakgrund, honom kan man alltid lita på) och skickade iväg ett desperat meddelande till honom och förklarade hur orolig jag var. Han känner alla som D jobbar med och har deras telefonnummer, något jag inte har tillgång till.

Vid nio ringde jag mamma. Jag vet inte riktigt varför – det finns ju inte så mycket hon skulle kunna göra – men jag antar att jag behövde prata med nån och lugna ner mig lite vilket hon lyckades göra, trots att klockan bara var 07 hemma hos henne.

Jag bestämde mig för att försöka sova lite och hoppas på att D klev in igenom ytterdörren så småningom. Min mamma påminde mig om alla konstiga grejer som hänt när D druckit alkohol och vi kom överens om att han troligtvis slocknat på nåns soffa och att hans mobilbatteri dött. Jag intalade mig själv att så var fallet och försökte sova, men förgäves. Jag duschade istället och satte mig vid datorn för att researcha hur man tar reda på om någon blivit arresterad i Dubai.

Vid 10.30 fick jag ett meddelande från Marat via facebook. Han hade ringt runt och fått reda på att D befann sig hemma hos sin chef. All min oro släppte genast och jag tackade Marat innerligt och bad honom ge D en örfil när han dök upp på jobbet (de delar samma arbetsplats), vilket Marat tyckte var ganska lustigt.

Med en gång försvann klumpen i min mage, den snabba hjärtrytmen och den gnagande oron. Jag bestämde mig genast för att inte ödsla mer tid på att oroa mig för min idiot-loser till sambo och hoppade i jobbkläder och tog en taxi till Abu Dhabi. Att jag inte sovit på typ 24h och hade en bultande huvudvärk kändes helt plötsligt som en petitess.

Trots att jag var sjukt förbannad på D så la jag en husnyckel under vår dörrmatta, då han inte tagit med sig några nycklar.

Vid lunchtid ringde D och var jätteförvirrad. Han hade vaknat vid 10.30 hemma hos sin chef och tagit sig hem till oss. Han sa att det tagit honom en timme att hitta nån med en laddare i vår byggnad så att han kunde ringa mig med sin mobil (som alltså dött, typiskt honom, han laddar den ju aldrig), och beklagade sig över att han inte kunde komma in.

SAY WHAT?

Så här sitter jag och är helt panikslagen hela natten för att han inte kommit hem och inte hört av sig och han har mage att rulla hem vid lunch (på en vardag!) och beklaga sig över att han inte kommer in? Jag hade god lust att be honom dra åt helvete och bara slänga på luren och låta honom gå till jobbet bakis, oduschad och iklädd jeans & skjorta, men berättade till sist att jag lagt ut nyckeln.

Han förstod inte vad som var så allvarligt. ’Men hur ska jag kunna rå för att jag slocknade hemma hos min chef och att mitt mobilbatteri dog?’. Ja du. Du är ju bara 40 år gammal (i december). Nån gång kommer väl även du inse vikten av saker som framförhållning, planering och allmänt folkvett. Ladda mobilen innan du går ut! Kommer du inte hem – hör av dig! Har din mobil lågt batteri – skriv ner numrena du behöver på en lapp innan den dör och be att få låna nån annans telefon och RING. Det är väl inte så jä-la svårt?!

När jag kommer hem ska han få en örfil och en utskällning, i den ordningen. Och ett ilsket nyp i örat med hälsning från min mamma.

Jag kom överens med min chef om att jobba hemifrån idag. Vi hade bokat in några gubbar att komma hit och fixa det som orsakade läckan, vilket var luftkonditioneringen. Vi kunde inte ha på nån a/c tills allt var fixat så det kändes som en prioritet – det är tufft att vara utan a/c i 50 graders hetta (även om vi ju har värmefilm etc. på fönster, så det blir inte 50c inomhus, men det blir ju ändå varmt). Så jag stannade hemma och väntade på gubbarna som kom vid tre-tiden. Tur för mig att jag har en så schysst och flexibel chef.

Jag sov faktiskt några timmar också, när väckarklockan ringde vid 6 imorse var jag en aning trött då jag bara sovit sen 4 nånting. Nu, efter sömn, mat och allmän vila känns det bättre och a/c:n är på för fulla muggar. Hemmet är svalt och skönt igen.

D är ute på leaving drinks med sitt jobb ikväll. Han har bara 2 arbetsdagar kvar där nu, imorgon och lördag då han är ledig på fredag. Sen börjar han sitt nya jobb direkt på söndag. Jag väntar med spänning på att se hur det här ska gå, med kontorstid och lediga helger. Äh, det blir nog bra!

D är väldigt duktig på alla sorters sporter. Han är särskilt bra på fotboll – han fick välja mellan en professionell karriär i fotboll eller golf när han var yngre, och valde som alla vet golfen. Han är ruskigt atletisk och helt fenomenal på i stort sett alla sporter. Tennis, badminton, cykling, simning – allt. Visa honom en gång hur man gör och han kommer att minnas det för evigt. Jag tror hans kropp passar bra för sport också. Han är muskulös men inte biffig, hyfsat lätt men inte någon pinne, och mycket välproportionerad.

Hans mamma brukar alltid berätta om när D var i yngre tonåren och åkte på sommarläger. När hans mamma åkte och hämtade honom i slutet av lägret hade han vunnit första pokalen i alla idrottsgrenar som fanns för barnen, och inte bara det, han hade även ställt upp i vuxengrenarna och vunnit alla dem också! Hon tyckte det var jättepinsamt att hämta hem honom och alla tretusen troféer, med alla andra ungar som stod där och var jätteledsna för att de inte vunnit nånting.

Sån är D, mycket atletisk och mycket tävlingsinriktad. Han blir skitsur om han inte vinner. Det här med att komma på andra plats och ’göra så gott man kan’ alt. ’utöva sport för att det är roligt’ är ingenting som han praktiserar. För honom gäller det att vinna, annars kan det lika gärna vara. Dock har han väl blivit lite bättre med det där på äldre dar – när vi träffades slängde han golfklubbor i sjön och bröt ben i kroppen när han slängde sig på en annan spelare under vad som skulle vara lite lättsam football 5-aside på fritiden med hans kompisar. Sån är han inte riktigt längre.

Anyway, för några månader sedan spelade D lite fotboll efter jobbet med några arabiska killar. En av dem älskar fotboll och är involverad i många lokala lag. Efter att de spelat frågade han D om han ville vara med i hans lag under en mindre turnering ’just for fun’ under Ramadan. D tackade nej då han som sagt inte spelar ’for fun’ utan för att brutalt segra över alla andra. (hemskt, men sant)

Nu har UAE bestämt sig för att lansera en fotbollsturnering, med tanken att den ska växa och bli en nationell liga, alltså som Allsvenskan i Sverige och Premier League i England om några år. De håller på för fullt att rekrytera spelare, dock är de lokala spelarna inte så jättebra, så nån kom på idén att tillfälligt låta icke-emiratis spela med i ligan. En talangscout ska reka spelare på fotbollsturneringen under Ramadan.

Så vad tror ni D gör när han får höra detta? Han ringer sin arabiska kompis och säger ’jag vet att jag tackade nej förut, men du måste ta med mig i ditt Ramadan-lag’. Först är den arabiska vännen lite tveksam för han har redan fått ihop 14 spelare till 12 lagposter, men D pressar på. ’Du vet ju att jag kommer vara den bästa spelaren i laget’ säger han, vilket den arabiska vännen instämmer med och till sist erbjuder han D hans egna plats i laget! Fantastiskt. Dock nekade D till det, han vill sin vinnarinstinkt till trots inte vara med på bekostnad av någon annan. Men det ser ut som om han får en plats i laget iallafall.

Vi kunde verkligen inte vara mer olika, på det viset. Jag är verkligen ingen atlet, snarare motsatsen till en atlet, och har inget som helst behov av att mäta mig med andra och slå dem i grenen vi utövar. Min kropp lämpar sig inte alls för tävlingssport – mina breda höfter gör mig obalanserad och min armstyrka och benstyrka är totalt omatchad.

Men kanske finns det trots det likheter, på andra plan. Jag är ju trots allt väldigt tävlingsinriktad när det kommer till min karriär. Inte så att jag helt skrupelfritt slår andra ur min väg, men jag skulle ju absolut inte nöja mig med att acceptera ett nederlag eller ett dåligt resultat.

Ja, kanske är vi mer lika än vad ögat skönjer. Hur som helst ska jag följa D’s eventuella fotbollsframgångar med nöje.